Det är lätt att förstå att den som blir oskyldigt misstänkt för att exempelvis ha varit korkad nog att delta i stenkastning mot polis eller annan blåljuspersonal, blir upprörd. Att bli utfrågad, ibland närgånget och skarpt, om saker som man inte känner sig inblandad är så klart integritetskränkande (SN 5/9).

Utifrån detta ska vi inte vara överraskade över att det nu hörs röster i Brandkärr som tycker att polisen går för hårt fram bland de unga i stadsdelen, i arbetet för att sätta stopp för stenkastning, skadegörelse och upplopp.

Det blir fler poliser synliga än vanligt och det påverkar helheten. Polisens jobb innehåller en återkommande avvägning mellan det mer hårdföra och det mer återhållsamma. Ett framgångsrikt arbete i ett utsatt område behöver båda delarna. Good cop, bad cop. Good social worker, rough social worker. En del är att skapa förtroende för ordningsmakt och myndigheter, en annan att markera gränser för det som inte är lagligt. Därför är det också viktigt att polisen, nattvandrare och övriga lokalt och socialt engagerade aktörer har en ständig dialog om vad som fungerar och vad som är mindre konstruktivt under de nattliga insatserna för ett lugnare, tryggare och bättre Brandkärr.

En faktor som lätt glöms bort är frågan om vem som hänger med vem – och att sådant påverkar helhetsbilden. Den som hamnar i fel sällskap, utan att göra något fel själv, riskerar att få en mer närgången uppvaktning av polis och andra myndigheter än den som undviker att umgås med individer som vandrar ut och in i kriminella sammanhang. Kompisens kompis är inte alltid en bra polare.

Utöver detta ligger det i kriminellas krafters intresse att trumma upp en bild av att "polisen jagar alla unga i Brandkärr". Här gäller det att agera smart och samordnat. Polisarbete är inte bara mjukt och vänligt. Värdet av andra aktörer som uppmanar upprörda unga i närmiljön att inte överreagera även om det känns jobbigt, är värt att understryka.