Den här texten läses bäst till signaturmelodin för den klassiska tv-serien Dallas, där intriger, svek, självgodhet och långsinthet var bärande delar.

Helgens politiska såpa var en slags offentlig dialog mellan Centerledaren Annie Lööf och Moderatledaren Ulf Kristersson – förd via parallella intervjuer. Lööf sträckte ut handen – trots att förhållandet partierna emellan just nu är ”komplicerat”. Inför 2022 behöver det finnas ett Allians-alternativ för väljarna, sa Lööf (AB 16/2). Så är det, men det landade förstås inte så väl.

Moderatledaren påpekade surt, som en form av replik: ”Efter femton års äktenskap gör man inte slut 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan” (SvD 17/2). Precis som så ofta på Dallas-ranchen Southfork är det inte precis god stämning vid mat­bordet.

Det är lätt för Centerledaren Annie Lööf att öppna handen till Moderaterna, med egna sakpolitiska vinster att lyfta i regeringsuppgörelsen. Men i hennes ögon är det bara en tillfällig och långsiktigt omöjlig förbindelse. Moderatledaren Ulf Kristersson har under samma period upplevt hur det är att misslyckas att bli statsminister.

Lööf vill hitta former för ett resonemangsäktenskap medan Kristersson bär sorgeflor över den relation som han tycker kraschade vid årsskiftet. De skiljer sig åt.

Lööf släppte fram en annan regering men prisar Alliansen som fenomen. Och Kristerssons uttalade trogenhet till Allianspartnerskapet hindrade inte Moderaterna från att under förra mandatperioden göra upp med Socialdemokraterna och – indirekt även Sverigedemokraterna – om en hårdare migrationspolitik, utan Centerpartiet. Varje parti följer sin egen moral, även om den blir dubbel.

Likväl kvarstår faktum. Om Centerpartiet och Liberalerna vill ha någon form av förhandlingsposition inför och bortom nästa val är vänskap med Moderaterna, och Kristdemokraterna i möjligaste mån, en nödvändighet. Om Moderaterna, och Kristdemokraterna i möjligaste mån, vill ha något alternativ än att luta sig mot ett notoriskt otroget SD, då är vänskap med Centerpartiet och Liberalerna en nödvändighet.

Ska Sverige få en regeringspolitik som inte ständigt behöver ta hänsyn till socialdemokratiskt systemkramande eller till SD:s allmänna invandringsmotstånd, då krävs en förnyad strategisk samverkan mellan liberaler och konservativa. Någonstans mellan Centerpartiet och Moderaterna finns ett tänkbart regeringsprogram för 2022 – precis som inför 1976, 1991 och 2006. Då ska vi komma ihåg att misstron mellan partierna ofta var betydligt djupare rotad än den är nu, särskilt 1976.

Dessa insikter finns säkert hos de mer strategiskt medvetna vid respektive partikansli, men än så länge är sorgearbetet över att Alliansen tvingades ta en paus det som dominerar (ja, det är en sido-referens till tv-serien Vänner). Låt det räcka med den här säsongen. Ju fler avsnitt som följer, desto sämre till kommer Allianspartierna att stå inför 2022.