Partiets agerande på riksnivå har varit på gränsen till självutplånande. Så skriver Gunnar Söderberg, känt miljöpartinamn i lokal och regional politik under hela 2000-talet, i samband med att han lämnar partiet.

Söderberg är miljöpartist i traditionell bemärkelse. Den som följt honom under åren behöver inte tveka, vare sig det har varit som partiets främsta företrädare i Oxelösunds kommun eller i olika roller inom landstinget. Men på senare tid har han också varit en udda fågel. Detta eftersom han har varit kritisk till partiets samverkan åt vänster. Här finns en koppling till MP:s ursprung som ett protestparti som socialdemokratisk betongpolitik – och i en kommun som Oxelösund, där det aldrig har varit ett maktskifte från det röda, har Söderberg lutat mer åt mitten än åt vänster.

Söderbergs avhopp är samtidigt inte alls i linje med det missnöje som vi har sett i rikspolitiken på senaste tiden. Avhoppare på rad, från Miljöpartiets forna riksdags- och EU-parlamentsgrupp, har meddelat att partiet inte är tillräckligt socialistiskt, inte tillräckligt hårdfört i miljöpolitiken, inte tillräckligt anti-försvar, anti-kapital och anti-marknadsekonomi. Dissidenterna har till och med bildat ett eget parti Vändpunkt, som står klart till vänster om 2000-talets miljöpartism. Det som exempelvis EU-parlamentarikern Max Andersson motiverar sitt avhopp från MP med – januariavtalet med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna (SR Ekot 21/2) – är något ligger nära det som Söderberg länge har velat se: ett MP som agerar i den politiska mitten.

Han anser att den gångna mandatperiodens prioriteringar har orsakat det svaga valresultatet och de usla opinionssiffrorna, precis som avhopparna till Vändpunkt gör. Söderbergs kritik riktas bland annat mot det avgående språkröret Gustav Fridolins försök att göra MP till ett skolparti på bekostnad av den egna miljöprofilen, såväl som oförmågan att visa muskler i infrastrukturfrågorna. Som helhet är det bilden av ett MP som har underkastat sig Socialdemokraterna som formar den känsla av hemlöshet som Söderberg nu ger uttryck för.

Den hade kanske gått att komma över. Maktinnehav när och det förtär, men de lokala turerna i Oxelösunds fullmäktige blev i stället tungan på vågen. Söderberg har som privatperson agerat för att markera mot ett antal felaktigt utförda val av ledamöter och för att värna en princip om att de styrande inte ska ha majoritet i den revision som granskar makten (SN 13/1 och 21/1). Men när hans kritik skulle behandlas av fullmäktige i förra veckan fick Söderberg enbart uppbackning av övriga fem oppositionspartier, såväl Alliansen som Sverigedemokraterna, men inte från det egna partiet.

Sett till den signalen är det rimligt om Söderberg ser det som att partiet vände honom ryggen först, innan han själv sade tack och hej efter 18 år som lokal MP-profil.