Det är snart 30 år sedan muren föll i Berlin, och snart lika länge sedan Sovjetunionen, en förtryckets koloss på lerfötter, föll samman. Det är snart 20 år sedan den europeiska unionen växte, i ett steg där stora delar av Centraleuropas forna öststater inkluderades i gemenskapen. En del av dessa förhandlingar fördes på plats här i Nyköping 2001.

Det av Kalla kriget frusna Europa har nu tinat en lång tid. Tjälen har gått ur gränserna – möjligheterna till rörelse, flytta, resa, jobba och plugga, har format om allt som en gång var. Inte ens de till synes insulära britterna fixar det där med fullt ut isolera sig från alla andra, vilket premiärminister Theresa Mays avgång visar i takt med att Brexit framstår som en allt mer rutten plan.

Dagens Nyheter har på ett intressant sätt synat rörelserna över gränser, inflyttare och utflyttare, inom unionen (24/5). Sverige är ett av de länder dit fler europeer flyttar än lämnar. Flest flyttar hit från Polen, följt av Finland, Tyskland och Rumänien. Var fjärde invandrare kommer från annat EU-land. Utvandringen går främst till Danmark, Storbritannien, Finland och Tyskland.

Det är bättre att vara ett land dit folk vill flytta, än tvärtom. Den stora frågan är inte varför den som får chansen flyttar till jobb och studier i samhällen med högre levnadsstandard, fler livsmöjligheter, mer frihet, mindre korruption och större ordning. Den stora frågan är hur de samhällen som i dag får se sina unga, arbetsföra och löftesrika lämna inte bara hemmet utan också hemlandet, ska bli platser dit fler vill flytta, och då inte bara tillbaka. Som den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev formulerar det i DN: Det är lättare att flytta till Tyskland än att få Bulgarien att fungera som Tyskland.

Problemet för flera av de stater som i ett halvsekel var fångar inom Warzawapakten, är i dag inte invandring, utan utvandring. Trots det ibland låter som det motsatta i retoriken. Rörelserna åt det hårdfört konservativa, det populistiska, det gårdagsidealiserande går att förstå, men det löser noll och intet. En ihoprullad igelkott kan inte ständigt ligga så. En öppenhet för förändring är ett måste. Att bli något som nästa generation aktivt väljer för dess möjligheter, sitt hopp om sin framtid.

Effekterna av det rörliga Europa, den fredliga folkvandringstidens Europa, har bara börjat skönjas. Det berör oss alla, inte bara de nyvalda parlamentariker som snart tar plats i Bryssel för att arbeta med och för unionsgemenskapens framtid. Det vi kan kräva är att de ägnar seriös tankekraft åt att förstå unionslandskapets alla delar och den mångfald som det utgör.