Symboliken i att Sveriges statsminister Stefan Löfven möter Rysslands president Vladimir Putin vid Arktiskt Forum i S:t Petersburg går inte att ta miste på. Framtiden för Arktisregionen är en av de hetaste geopolitiska frågorna – och riskerar att orsaka än mer iskyla mellan Ryssland och dess grannar än vad vi har sett hittills.

I en tid där klimatförändringar påverkar säkerhetspolitiska och samhällsekonomiska förutsättningar, betyder minskande ismassor och ett något varmare Arktis mer framkomliga vattenvägar och kamp om tidigare dolda tillgångar. När tunga transportfartyg i växande utsträckning kan färdas via Nordostpassagen på internationellt vatten, i stället för exempelvis Suezkanalen får det geopolitiska konsekvenser för handel såväl som globala maktförhållanden. Till detta kommer Arktis rikliga naturtillgångar, fossil olja och gas, men även fiske. Det finns många stater som anser sig ha rättigheter till havsbotten, havet och dess resurser.

Ryssland har i sina militära doktriner förstärkt fokus på Arktis och Nordkalotten, med utbyggda baser och förnyad infrastruktur längs med ishavsområdet. Hälften av de ryska ubåtsbaserade kärnvapnen finns exempelvis vid Kolahalvön. Även Nato, framför allt via ett ökat samarbete mellan USA, Storbritannien och Norge, har en något större militär närvaro i Nordnorge än tidigare. Arktis är inte längre att betrakta som en sidoarena i säkerhetspolitiken. Det har ett stadigt växande strategiskt värde. Även för Sverige och våra vänskapligt sinnade grannländer.

Det är inte bara Ryssland som utgör en oförutsägbar aktör i Arktisområdet. Diktaturen och kärnvapenmakten Kina försöker också öka sitt inflytande. Regimen i Peking har ägnat en del av de senare åren till diplomatiska offensiver på Island och Grönland.

Relationerna mellan Stockholm och Moskva handlar förstås om mer än Nordkalotten och ishavet. Den ryska upprustningen har gjort att stater som Sverige har behövt uppdatera sin försvarspolitik. Förståelsen för hur en förstärkt försvarsförmåga och ett bredare militärt samarbete med vänskapligt sinnade grannar har blivit ett måste. Det vill till att den sittande Försvarsberedningen kan se att snålheten ack så lätt kan bedra visheten, där pengarna till räcker till tar den framtida förmågan stryk.

Ryska trupper ockuperar i dag ukrainskt och georgiskt territorium. Det tål att upprepas. De ekonomsika sanktionerna mot Putinregimen är en direkt följd. Därför måste Sverige, precis övriga demokratiska stater i Rysslands grannskap, ha en egen och en gemensam försvarsförmåga nog att avskräcka aggression på flera plan. Militär svaghet är en allvarlig risk, ensam är för svag. Ett öppet samhälle sårbart för destruktiva påverkansaktioner – från cyberattacker mot infrastruktur till olika former av informationskrigföring – framstår som vekt. Inrikespolitiska motsättningar kan utnyttjas för att skada demokratiska grundvalar. Därför talar vi inte bara om militärt försvar, utan om totalförsvar.

Kan diplomatiska samtal minska konfliktytorna är det välkommet. Vi ska komma ihåg att en ansvarskännande rysk ledning skulle ha haft andra frågor högt på agendan än vapenskrammel. Ryssland behöver en statsledning som använder de samhällsekonomiska tillgångarna för att bekämpa landets maffialiknande strukturer och en korruption av förödande omfattning. Om nu målet är att bygga ett bredare välstånd och en starkare rättsstat för ryssarna i gemen.

Olof Jonmyren