Under en lång tid var det tabu att prata om invandringens negativa konsekvenser. Det skadade Sverige och invandringsdebatten. Nu har pendeln svängt, och det kraftigt.

Två tydliga exempel är Carolin Dahlman på Kristianstadsbladet (31/7) och Ivar Arpi i Svenska Dagbladet (1/9). Båda har den senaste tiden på ledarplats spridit uppgifter om att 300 000 invandrare kommer att komma fram till år 2022. Arpi skriver i sin text: ”Ett helt Malmö på fyra år. Det är prognosen för asyl– och anhöriginvandringen”. Siffran är tagen från Migrationsverkets juliprognos och är så missvisande presenterad att den närmast kan kallas en lögn.

2019–2022 beräknas runt 84 000 personer söka asyl i Sverige samtidigt som 231 000 ansökningar om anhöriginvandring väntas avgöras. Siffran 300 000 är till att börja med antalet ansökningar, inte antalet beviljade tillstånd. Av de asylsökande väntas omkring 25 000 att få bifall på sin ansökan.

När det gäller anhöriginvandringen så har Arpi och Dahlman räknat med alla anhöriginvandrare, det vill säga även anhöriga till svenska medborgare, arbetskraftinvandrare, EU-medborgare med flera. Det finns ingen prognos på hur de anhöriga är fördelade i framtiden, men de senaste åren har omkring 30 procent av ansökningarna gällt anhöriga till flyktingar. Det handlar alltså om i storleksordningen 70 000 ansökningar från anhöriga till flyktingar. Dessa görs i regel från utlandet, så de personer som får avslag kommer aldrig att komma till Sverige.

Prognoser är i sin natur bara gissningar, så i verkligheten kan siffrorna såklart bli både högre och lägre. Att det skulle komma 300 000 asyl- och anhöriginvandrare de kommande åren finns det dock ingen grund för att påstå. Trots det sprids uppgiften av självutnämnda sanningssägare på ledarsidor, i sociala medier och kring fikabord. Arpi själv inleder sin text med att angripa medier för att mörka de riktiga siffrorna. Det är ett tydligt exempel på hur klarspråket om invandringens konsekvenser spårat ur i ohämmade överdrifter och lögner om invandringens katastrofala konsekvenser för Sverige.

Det är lätt att råka dela uppgifter som inte stämmer. Den som menar allvar med att vilja ha en ärlig debatt kan då enkelt lägga ut en ändring eller ta tillbaka sitt uttalande. Den som trots påpekanden om felaktigheter inte gör det avslöjar sig dock. För dessa verkar högtidsorden om sanning bara gälla när det gynnar deras egna politiska agenda.

Invandringsdebatten har tagit stor skada av politiker och debattörer som inte klarat av att förhålla sig sakligt till fakta och problem. Saken blir inte bättre av att många nu springer så långt de kan åt motsatt håll, med samma likgiltighet inför vad som är sant eller ej. Huruvida det är en vilja att stoppa invandringen till varje pris, eller bara ett cyniskt sätt att få läsare och klick som ligger bakom, varierar nog mellan avsändarna. En sak är dock säker: invandringsdebatten klarar inte fler lögner.