Allt eller inget, den brittiske premiärministern Boris Johnson skyr inga medel för att driva Storbritannien till en avtalslös Brexit. För Johnson och hans meningsfränder spelar det inte någon som helst roll vad som trasas sönder längs vägen. I dessa tider i ett handelns och fredens europeiska historia skrivs ett nytt kapitel, om priset för splittring – eller värdet av att hålla ihop.

Den konservativa Tory-regeringen har i den gångna veckan åkt på bakslag på bakslag. Trots att Johnson har nyttjat alla grepp möjliga för att förhindra att han skulle få en majoritet emot sig, en majoritet som skulle skjuta utträdet på framtiden. Officiellt heter det att Johnsons regering använder hotet om en hård Brexit som förhandlingsbricka gentemot EU. Ingen lär luras av det.

Med partipiskans hjälp försökte Johnson pressa de interna motståndarna mot en avtallös Brexit. Planen började falla samman när en Tory-ledamot, Philip Lee, demonstrativt lämnade den konservativa sidan och vandrade över mitten för att sätta sig intill Liberaldemokraternas partiledare Jo Swinson. Med ett partibyte i direktsändning förlorade Johnson sin majoritet. Kort därefter röstade 21 av de kvarvarande konservativa ledamöterna med oppositionen för att förhindra en avtalslös Brexit.

Johnson hämnades med uteslutning. Partikollegor som lojalt röstat med partiet under lång tid befann sig plötsligt vara partilösa. Bland dem fanns politiska veteraner som Kenneth Clarke och Nicholas Soames, barnbarn till självaste Winston Churchill. Sällan har ett parti sargats så öppet som Tories som under Johnsons turbulenta halvår.

Många av de uteslutna är fortfarande för att lämna EU, men inte utan avtal. Att Storbritannien skulle röra sig mot en ny folkomröstning för att rädda EU-medlemskapet, är fortfarande en omfattande beställning. En andra chans, drömmen om "remain", ligger långt framåt i tiden. Det lär åtminstone bli ett nyval innan dess – och det avgör både Storbritanniens och Boris Johnsons framtid.

Den som vill se förmildrande omständigheter, kan peka på att Johnson redan vid tillträdet hade ryggen mot väggen – mycket på egen och det egna partiets förskyllan. Johnson räknar kallt med att även om det finns en opposition överens om att stoppa en hård Brexit, så är stödet för att ge Labourledaren Corbyn regeringsmakt betydligt tunnare. Corbyn är ingen sympatisk politiker, han följs bland annat av återkommande kritik för att stötta eller blunda för antisemitiska inslag i partiet. Labour lider, precis som Tories, sedan länge av intern splittring.

Boris Johnsons regering har fortfarande några kort kvar att spela för att tvinga fram ett nyval, som kan ge en ny konservativ regering att krascha Storbritannien ur EU med, eller på alla sätt försöka fördröja de åtgärder som parlamentet krävt för att stoppa ett avtalslöst EU-utträde. Detta kan sluta i omfattande olycka för många, i Storbritannien såväl som på Irland, där gränshanteringen står och faller med ett vettigt Brexit-avtal.