”Vad fan får jag för pengarna?” sade före detta ordförande för Svenskt Näringsliv Leif Östling om de tiotals miljoner kronor han har betalat in i skatt. Orden provocerade många inom den offentliga sfären. Östling beskrevs som en livslevande Krösus sork.

Östling lyfte dock en aktuell fråga som många medelsvenssons nu har ställt till sig själva. Otrygghet, gängvåld och segregation breder ut sig, trots att vi betalar nästan världens högsta skatter. Vad får vi pengarna i en tid av ökad osäkerhet?

I förra veckan mördades två kvinnor. En 31-årig läkare gick med sin man och bebis när hon avrättades på öppen gata i Malmö. Den andra kvinnan, en nygift 18-årig tjej mördades i Stockholm. Dåden skakade om hela Sverige. Till och med gängkriminella menade likt statsminister Löfven att detta var ”oacceptabelt”. Det grova våldet blir allt vanligare bortom den gängkriminella miljön. Det är en ny och obehaglig samtid. Vad som händer i Sverige påverkar naturligtvis också bilden av vår samhälleliga identitet, eller som man också kan benämna det: Sverigebilden.

Debatten om Sverigebilden är en smältdegel av vår egen och omvärldens perception av vårt lilla land i norr. Diskussionen handlar desto mindre om Sverigebildens vara eller icke-vara, men desto mer om konflikten om den politiska problemformuleringen. Sverigebilden är viktig för både vänstern som högern, vilket förklarar varför den ständigt diskuteras. Debatten om Sverigebilden är emellertid mer snårig än tydlig.

Det förstnämnda problemet är att de olika Sverigebilderna tenderar att uttryckas som varandras extrema motsatser, vilket varken gynnar samförstånd eller nyansering. Den ena grupperingen framställer en stundvis problemfri bild av samhället, medan dess motsatta läger sprider en överdrivet, demagogisk syn på samhällsutvecklingen.

Debattens andra problem att den inte tycks ha rum för att flera Sverigebilder kan existera parallellt om varandra. Valet av vilken Sverigebild man tror på är dels en politisk identifiering såväl som ett symptom på samhällets ökade polarisering. Det är ändock inte konstigt att det är svårt att enas om en gemensam bild av samhällsutvecklingen. Det skulle vara lika svårt som att få alla väljare att tycka likadant om allt.

Bilden av Sverige är varken svart eller vit, men de senaste årens grova våld lämnar tämligen blodiga fläckar på den tidigare välpolerade fernissan. Ideologiska skiljaktigheter kommer debatteras i oändlighet, men frågan om medborgarnas trygghet bör gå över de politiska skyttegravarna.

När två oskyldiga kvinnor mördas på loppet av två dygn bör det politiska spelet vara tämligen överspelat. I en tid av osäkerhet måste vi gå samman och arbeta gemensamt mot att alla ska känna sig trygga. Därför gör Centerpartiet och Liberalerna rätt som ställer krav på en parlamentarisk beredning. Det krävs mindre snack och mer verkstad. Annars kommer ännu fler än Östling att fråga sig vad fan de får för sina skattepengar.