Det finns ett brett politiskt stöd för en så kallad grön skatteväxling: skattehöjningar på miljöskadliga aktiviteter i utbyte mot skattesänkningar på andra områden. Sedan början av 2000-talet har såväl Persson- som Reinfeldt-regeringarna genomfört sådana satsningar. Nu är den gröna skatteväxlingen på tapeten igen som den femte punkten i Januariavtalet.

Enligt denna punkt ska skatteväxlingen omfatta 15 miljarder kronor i höjda miljöskatter, som ska motsvaras av sänkta skatter på jobb och företagande med samma belopp. Hittills har regeringen, Centerpartiet och Liberalerna enats om höjda miljöskatter motsvarande 6 miljarder kronor, däribland de nya skatterna på plastpåsar och avfallsförbränning som ska införas vid årsskiftet.

Det kan låta lovvärt, men den gröna skatteväxlingen är så här långt varken särskilt grön eller ens en skatteväxling. Eftersom avskaffandet av värnskatten och slopade arbetsgivaravgifter för unga och nyanlända inte ingår i skatteväxlingen har regeringen, C och L ännu inte enats om en enda skattesänkning som kompenserar för de höjda miljöskatterna.

Att skjuta dessa skattesänkningar på framtiden är ogenomtänkt. En som höjer ett varningens finger för regeringens agerande är banken Nordeas chefsekonom Annika Winsth: ”Om man framställer det som en skatteväxling är det meningen att det ska vara neutralt. Blir det inte så är risken att väljarna känner sig lurade, att de drabbas av höjningarna men inte gynnas av sänkningarna” (DI 27/8). Sker skattehöjningar och skattesänkningar inte i samma takt kan regeringen elda på samma typ av missnöje som låg bakom gula västarna och Bensinupproret 2.0.

Dessutom är många av de höjda miljöskatterna i första hand en kassako för staten, men någon skillnad för klimat och miljö lär de knappast göra. Ett exempel är kemikalieskatten på elektronikvaror, som regeringen nu vill höja och utöka till fler varor. Så som skatten är utformad slår den främst undan benen på svensk detaljhandel, vilket innebär att konsumenter väljer att köpa mobiltelefoner, spelkonsoler och annan elektronik från utländska e-handelsleverantörer i stället.

Ett mer effektivt sätt att motverka miljö- och hälsofarliga kemikalier hade varit att driva på förändringar av EU:s kemikalielagstiftning. Vissa skadliga kemikalier skulle kunna förbjudas, så som när freoner i kylskåp förbjöds på grund av deras påverkan på ozonlagret i atmosfären. På nationell nivå blir kemikalieskatten, liksom flygskatten, ett trubbigt verktyg med liten eller obefintlig effekt.

En grön skatteväxling må ha varit en tacksam princip att enas kring, men djävulen sitter som bekant i detaljerna. Skatter som kläs i miljödräkt men som i praktiken bara är bekväma intäktskällor för staten kan äventyra förtroendet för hela skattesystemet. Som det ser ut nu är detta en risk regeringen inte tar på allvar. I framtida budgetförhandlingar borde dess samarbetspartier Centerpartiet och Liberalerna göra det.