Det var inte länge sedan E85 skulle bli den stora klimaträddaren. Mellan 2008 och 2010 var nästan var fjärde bil som såldes en etanolbil. Köpare lockades med ingen trängselskatt, fri parkering och miljöbilspremie.

Etanolbilens tid i rampljuset blev kort, men den politiska övertron på bränslet satte djupa spår i många mindre samhällen. 2005 beslutades om den så kallade pumplagen. Nu skulle de nya bilägarna kunna tanka minst ett förnybart drivmedel – i praktiken E85 – på varenda bensinmack från Ystad till Haparanda, med de allra minsta stationerna som enda undantag. 

Pumplagen skulle skynda på omställningen, men krav på dyra investeringar som sedan stod och samlade damm blev dödsstöten för många aktörer i en bransch där lönsamheten redan var skral.

 

De senaste åren har dock de flesta mindre mackar klarat livhanken. Marginalen på drivmedel har varit historiskt hög, men när nya miljöregler träder i kraft 1 juli 2022 räknar branschorganisationen Svensk Bensinhandel med att 500 glesbygdsstationer kan behöva stängas. 

De nya miljöreglerna är inte orimliga: Gamla tankar och rörledningar behöver fuktisoleras. Utrustning måste plastas in för att förhindra spill, vilket för en mindre mack beräknas handla om en investering på två miljoner kronor.  Det är ingen liten summa för en glesbygdsmack som nätt och jämnt får ekonomin att gå ihop. 

På många håll är också förlusterna betydligt större än den förlorade tankmöjligheten. Glesbygdsmackar är inte sällan synonymt med sådant som får vardagen att gå ihop: det är Tempobutik, apotek, paketutlämning och Systembolagetombud i ett. 

Hjälp finns dock att få och många mackägare har rätt till investeringsstöd från EU för stora delar av kostnaden, men nu flaggas på flera håll om att framtidshoppet övergått i byråkratisk limbo. 

 

I det lilla samhället Harads, norr om Boden, blev mackägaren Ronny Johansson beviljad EU-stöd. Eftersom stödet skulle betalas ut i omgångar ansökte han om ett kortsiktigt lån. Han vände sig till över ett dussintal kreditgivare, men fick avslag varje gång. Ingen ville bevilja ett lån, trots en statlig garanti om att investeringsstödet skulle betalas ut. 

Gulfmacken i Harads har liksom andra glesbygdsmackar en ofinansierad miljöskuld, då marken kan behöva saneras vid en eventuell nedläggning. Någon sådan vill bankerna – av förklarliga skäl – inte riskera att behöva betala. Till slut fick han till en lösning där ett kreditinstitut och en lokal bank delade på lånet.

 

Fler ägare till småskaliga mackar kommer under den närmaste tiden få slåss för att få låna och det till stöd som de har rätt till. Bidragsreglerna borde ändras, men tiden är knapp och mackdöden lär återupprepas. Med i graven följer service som håller små samhällen levande. Även denna gång helt i onödan.