Det första året på det nya decenniet har redan blivit ett av de mest dramatiska på länge. I början av året kom rapporter om ett nytt virus som påverkade luftvägarna från Hubei-provinsen i Kina. Sedan dess har ökningen av viruset som vanligen kallas corona varit så kraftig att det nu kan räknas som en global pandemi. Siffrorna ändras konstant, eftersom smittspridningen är pågående. För närvarande har 115 000 personer smittats globalt och runt 4000 dött. I Sverige är det för närvarande drygt 300 bekräftade smittade, men den siffran kommer med all säkerhet att öka. 

Det som gör corona till ett så problematiskt virus är att det lätt sprider sig. Detta eftersom en majoritet av de som smittas får så pass lindriga symptom. Det gör att dessa personer reser, går till jobbet och rör sig som vanligt. I sin tur sprider det smittan snabbt. Samtidigt är det andra grupper som viruset i stället är mycket farligt för, över tio procents dödlighet i vissa riskgrupper.

Att försöka begränsa smitta för den här typen av lättspridda virus är svårt. Trots mycket målmedvetna insatser från den svenska vården ser vi nu ut att ha nått en allmän smittspridning. Det innebär att smittan inte bara kommer in utifrån, via dem som rest i riskområden. Den sprider sig allmänt i samhället. 

 

Vi har nått en punkt när ansvaret faller tungt på oss alla att vara solidariska och acceptera mer långtgående ingrepp för att stoppa smittspridning. I Japan och Sydkorea har man lyckats vända utvecklingen. I andra länder som Italien har detta inte gjorts i tid. Smittan har spridits okontrollerat, vilket främst belastat sjukvården extra hårt. Det blir ett ännu större hot för människor som tillhör riskgrupper och behöver vårdplatser. 

 

Det är viktigt att vi nu börjar betrakta detta som ett gemensamt ansvar. Det gäller även politiken. Ingen, vare sig privatpersoner, läkare eller myndigheter, har kunnat veta exakt i varje given situation hur detta skulle utveckla sig. Men vi behöver inte vara överens om allt för att nu tillsammans börja vidta åtgärder. 

Framför allt gäller det att stanna hemma och undvika smittspridning genom att röra sig i samhället. På glesbygden är folk redan vana vid att bo mer avsides, resa i egen bil och även jobba på hemmaplan. Detta behöver fler nu ta lärdom av. Många jobb är samhällskritiska och kan inte genomföras på distans. Därför är det särskilt viktigt att de som kan jobba hemifrån gör det, samt att arbetsgivare hjälper till genom att uppmuntra hemarbete.

 

Politiken kan bidra genom att se över vilka riktade stöd som kan hjälpa företag att ta sig igenom krisen, utan att det utlöses en större ekonomisk recession. Regeringen, Centerpartiet och Liberalerna lämnade besked om en extra ändringsbudget i går, där bland annat karensdagen slopas i en ocn eh halv månad och att anslaget för smittbärarpenning höjs. Även den särskilda lag om korttidsarbete som kan användas vid kriser kan lösas ut. Arbetsgivare kan då behålla sin personal på lite kortare arbetstid om de måste dra ner produktionen.    

Den här typen av kriser går aldrig att förutse. I efterhand hade det så klart varit bättre om vi haft mer information innan hela landet drog iväg på sportlov. Men nu är vi där vi är. Det gäller att snabbt ställa om och visa solidaritet med varandra. Det gäller såväl beslutsfattare som medborgare.