Ledare Vänsterpartisten Malin Björk har gärna talat sig varm för öppenhet och att EU-parlamentariker ska redovisa sina kvitton och vad de gör med pengarna de får eller kan få som folkvalda. Den öppenheten visade sig ha gränser när mediernas fokus riktades mot hur hon använt det generösa bidrag som EU-parlamentariker kan få, notera kan, för kostnader i samband med besök i Bryssel.

Vi har sett det i flera fall på senaste tiden, hur ersättningar till folkvalda används på ett sätt som inte nödvändigt är mot reglerna men omtolkningar och gränsfall. Detta är ingen höger-vänster-fråga, mer en fråga om att göra rätt för sig.

I Björks fall hade hon inte nyttjat bidraget för Brysselkostnader, eftersom hon bor där. I stället gick pengarna till utgifter för verksamhet i Sverige. Med EU:s godkännande, underströk hennes partiledare Jonas Sjöstedt på Facebook. Han var också noga med att säga att all ersättning som överstiger 29 000 kronor efter skatt, går till partiet, inte till Björk själv. ”Partiskatt” kallas det. Det har gett mer än en miljon kronor till V den senaste mandatperioden.

Den som vill ge bort sitt arvode kan göra det, inget konstigt i sig. I sociala medier uppstod viss upprördhet över att hon bland annat använt Brysseltraktamentet bland annat till inköp av ett hundratal kaffekoppar och ett antal exemplar av plastprodukten Klitoris i 3D-format som säljs av RFSU. Det är svårt att bli upprörd på just detta. En politiker måste få driva kampanj efter eget huvud.

Mer intressant är att konstatera att de ekonomiska stöd och bidrag som folkvalda EU-parlamentariker har tillgång till är mycket generösa, utöver arvodet finns såväl kontorsbidrag som Brysseltraktamente. Hur dessa används finns ingen anledning att dölja för väljarna. I så motto har Björk rätt. Öppenhet är bra. Samtidigt ska detta noteras: Bara för att det finns traktamenten är det inte givet att den som är folkvald ska göra sitt yttersta för att få tillgång till dem.