Underrättelsetjänst och trollfabriker sattes i arbete för att motarbeta Hillary Clinton, och underblåsa den hätskhet och radikalisering som är Trumps sätt att göra politik.

Den ryska sidan av den operationen är sedan länge tillräckligt avslöjad för att det ska stå helt klart: Putins regim ville se Clinton besegrad och verkade aktivt för att skada henne och gynna Trump. Brottsutredningen i USA, som letts av förre FBI-chefen Robert Mueller, har lett till över 35 åtal, många av dem mot ryska officerare och underrättelseagenter.

De flesta av dessa finns troligen i Ryssland och mot dem blir det troligen inga rättegångar. Annat är det med Trumps personlige advokat, nu åtalad och förklarad skyldig, i likhet med hans tidigare kampanjchef samt den tidigare avskedade general som var hans första val som nationell säkerhetsrådgivare. Han sattes på denna ytterst känsliga post efter att ha vänslats med både Erdogan- och Putinregimerna och ha lett skränande talkörer på partikonventet 2016, om att fängsla demokraternas kandidat.

En del andra allvarliga frågor lämnas obesvarade i slutrapporten från utredaren Robert Mueller, som nu lämnats in till justitiedepartementet. Enligt ett kort brev till kongressen från den av Trump nytillsatte justitieministern har dock Mueller inte funnit underlag för att åtala någon mer av Trumps nära medarbetare – eller presidenten själv – vad gäller uppsåtlig konspiration med främmande makt.

Att Trump eller någon av hans förtrogna skulle ha gjort något sådant aktivt, med personlig inblandning, och så oförsiktigt att det avslöjats med signalspaning, har dock aldrig hört till det mer sannolika. Kremls skäl att stödja Trump – för att försvaga USA och det västliga samarbetet – fanns där utan att de behövde ingå direkta uppgörelser med kretsen kring Trump.

Har presidenten eller någon i kretsen runt honom begått lagbrott för att försvåra rättvisans gång? Där har Mueller lämnat ett tydligen stort material ifrån sig, men utan eget ställningstagande. Det enda nya som är säkert känt i den delen är att justitieministern och hans biträdande minister gör gällande att enligt deras uppfattning är rekvisiten för fällande dom inte uppfyllda.

Det har förstås Trump och hans anhängare använt för en kampanj i sedvanlig stil om att han nu skulle vara alldeles rentvådd och att misstankarna om dolda relationer till ryska intressen bara varit politiska påhitt. Men än så länge är nästan hela det mycket stora utredningsmaterialet hemligstämplat, och där kan det finnas en mängd politiskt besvärande uppgifter.

Mycket av detta kommer nog snart fram. Redan det som är nu är känt borde vara en förödande politisk belastning för Trump. I hans affärsverksamhet har flera delar – med lyxlägenheter, kasinon och annat – inneburit närkontakt med miljöer präglade av penningtvätt, ryska oligarkpengar och skalbolagskedjor. Mycket i Trumps ställningstaganden och hans uppträdande gentemot Putin har väckt misstankar om otillbörligt privatekonomiskt beroende eller en rysk hållhake på honom. Senaten i Washington har verksamt ingripit för att omöjliggöra att presidenten skulle tacka Putin för hjälpen genom det som Kreml helst skulle önska, en avveckling av sanktionerna efter annekteringen av Krim.

Trumps totala ovilja att offentliggöra sina och koncernbolagens deklarationer har förmodligen att göra med att det finns mycket där som inte tål dagsljus. Om Muellers utredning eller andra pågående undersökningar innebär att det dunklet kommer att skingras är ännu oklart.

Så mycket mer säkert är dock att den ryska regimens skäl att stödja Trump är desamma som dess skäl att understödja andra högerradikala partier och politiker i Västeuropa – från Norden till Italien och från Ungern till Frankrike. Både med sina propagandametoder och med sin inrikes- och utrikespolitik undergräver dessa högerrörelser samarbetet inom och mellan demokratierna. De försvagar demokratiernas handlingskraft, i allt från klimatfrågor till sociala frågor och försvarspolitik. För att begripa vad Kremls motiv är behövs ingen utredare Mueller.