Sitt äventyr som volontär i Thailand bär hon med sig livet ut, och nu vill Aila Nyberg inspirera andra ensamstående att våga ge av sig själva för att göra en medmänniska glad. "Har man det så bra som vi i Sverige, då har man möjlighet att ge, om det så bara handlar om att hälsa på en ensam människa en stund." Foto:

"Alla kan vi göra något för att glädja en medmänniska"

Sörmland

I våras blev hon änka och tog för givet att livet var slut. Men nyss hemkommen från en månads volontärarbete på barnhem i Thailand vill Aila Nyberg, snart 72, inspirera andra i samma situation till att våga aktivera sig.

I 32 år hade de varit gifta. Gjort precis allt tillsammans, rest mycket, dansat ännu mer och haft väldigt roligt tillsammans, med varandra och med vänner.

— Vi kunde fortfarande inte gå förbi varandra utan att röra vid varann. Johnny Nyberg blev verkligen min livskamrat, säger Aila.

Makarna hade just kommit hem från senaste besöket på sitt älskade Gran Canaria, och satt vid frukostbordet en aprilmorgon, när Johnny plötsligt föll i golvet.

Aila som ägnat sitt yrkesliv åt vården och jobbade som sjuksköterska i många år, inledde omedelbart hjärt- och lungräddning i väntan på ambulansen. Men Johnnys liv gick inte att rädda.

— Det kändes som att plötsligt hade jag ingenting kvar av livet, fast jag egentligen har så mycket och trots att jag fysiskt fortfarande var stark och frisk. Allt blev bara svart och ledsamt.

Och någonstans under sorgearbetet kom tankarna. Hade hon inte en gång i tiden, när hon var nyutexaminerad sjuksköterska, haft planer på att ge sig ut i världen och göra lite nytta?

Aila kom snart fram till att detta var kanske precis vad hon behövde.

— Jag hittade Volontärresor på nätet, och liksom hamnade rätt direkt. Men när jag pratade med arrangören på telefon var jag tvungen att kontrollera extra; jag var ju över 70 år, hade de användning av mig?

Några åldersgränser hade de inte och hon var mer än välkommen att volontärarbeta i något av de många projekten i världen.

— Jag har alltid velat åka till Thailand, men fick aldrig Johnny med mig dit. Och jag ville hjälpa barn, allra helst små. Valet föll på ett barnhem nordost om Bangkok.

"Livet är inte över förrän det är över. Gör något du mår gott av själv och som på köpet kanske även gagnar andra människor. Du ångrar det aldrig."

Nu funderade hon över hur omgivningen skulle reagera, men det hade hon inte behövt göra. "Det gör du helt rätt i, åk mamma!" sa döttrarna. Visserligen fick hon en och annan fråga om hon verkligen skulle åka ensam, men själv kände hon sig tryggt förvissad om att hon säkert inte skulle känna sig ensam, och att hon skulle klara det här. Det hjälpte också mitt i sorgearbetet att ta itu med förberedelserna och skaffa intyg ur brottsregistret, vaccinationer och annat hon behövde inför resan. Hon packade dessutom en hel väska extra, full med kläder, gosedjur, ritblock och annat till barnen.

— Jag handlade mycket på Röda korset och yngsta barnbarnet skänkte många av sina leksaker.

I oktober gav hon sig iväg och nu är hon nyligen hemkommen efter en månads vistelse på barnhemmet, bland ett 60-tal barn i åldrarna 2-15 år, som varit utsatta för misshandel eller incest eller blivit bortlämnade av ensamstående mammor.

Många av dem kom hon väldigt nära.

— Jag försökte finnas till för alla, och möta deras behov av att kramas och sitta i knä. Det blev också mycket sång och dans med barnen.

Och Aila fick vänner för livet. Inte minst fann hon och den andra svenska volontären på plats varandra.

— Tänk så fantastiskt det kan vara, en kvinna över 70 och en tjej som fyllde 19 under tiden byggde en helt fantastisk vänskap på dessa få dagar. Jag och Sofia delade på det lilla boendet på tio kvadrat tills hon åkte hem, och det var inga som helst problem, vi hade så roligt ihop.

Nu är Sofia volontär på Fidji, och Aila följer intresserat vännens nya äventyr. De sociala medierna har hon lärt sig att använda, och haft mycket roligt med under resan.

— Det var så roligt med alla kommentarer och likes, det kändes lite som att ha sina vänner med sig på äventyret. Nu ska jag be barnbarnen hjälpa mig att lägga över alla bilder till datorn.

Kanhända blir det en ny volontärresa någon gång framöver, på lite närmare håll. Hon hoppas åtminstone kunna inspirera andra till att våga följa sina drömmar, oavsett tidpunkt i livet.

— Som pensionär har du ju faktiskt chansen att göra vad du vill. En volontärresa är visserligen inte gratis, jag tror att den kostade mig närmare 30 000. Men det var det värt, att få ge av mig själv, av värme och kärlek, till de här barnen som i stort sett inte har någonting alls i livet – de delade till och med på kläderna de bar – kändes bra.

Men, betonar hon, du behöver ju inte ge dig ut på ett lika stort äventyr om du inte vill. Att skänka en slant, läsa tidningen för en gammal människa eller hjälpa en granne kan räcka gott för att ge dig en känsla av tillfredsställelse.

Våga vara öppen och ta kontakt, det kan aldrig bli fel och är ingenting du kommer att ångra, garanterar Aila Nyberg.

— Jag fick vänta tills jag fyllt 70 innan jag kunde förverkliga min ungdomsdröm, men det var det värt. Och jag har inte bara gjort något, jag har fått så mycket tillbaka, som jag bär med mig länge, länge.

Aila Nyberg

Bor: Hällberga, Eskilstuna

Ålder: Fyller 72 år i december.

Familj: Två döttrar med respektive, barnbarn.

Intressen: Trädgården och växthuset.

Volontärarbete: En volontär är en person som erbjuder sina tjänster frivilligt och utan att kräva någon betalning, oftast organiserat genom en frivilligorganisation. Man kan vara volontär både i Sverige och utomlands. Aila Nyberg reste med Volontärresor, men det finns fler arrangörer att välja mellan.

Läs mer om dessa ämnen

EskilstunaBarnHjälpprojektPensionär