• Jenny Waern är en av få kvinnor i Sverige som bär en tatuering i ansiktet. "Det är min kropp så folk behöver inte lägga energi på att bry sig." Foto:
  • Jenny Waern har en kaningård där hon och sambon bland annat föder upp avelskaniner. "I vintras var det så kallt attt vattnet frös så man fick ständigt springa ut och byta." Foto:
1/

Bland kaniner, tatueringar och omsorg

BJÖRNLUNDA

Jenny Waern är både tatuerad och piercad i ansiktet samtidigt som hon egentligen är för blödig för att ha kaningård. – Jag fäster ju mig vid deras personligheter, skrattar Jenny.

32-åriga Jenny Waerns första kanin fick hon i tioårsåldern. Ett intresse som stannat kvar.

Högt upp i en backe i Blacksta ligger Jennys och sambon Jimmies hus, halvt omgärdad av en kaningård med inhägnade hagar. Förutom ett 40-tal kaniner, som dvärgkaniner, liten rex, blandraser och belgisk jätte, så har paret även åtta katter.

– En katt är vi jourhem för och en annan har helt enkelt valt att bosätta sig här, säger Jenny samtidigt som hon böjer sig ner för att klappa en av katterna som stryker längs benen.

Att vara kaninuppfödare är ett stort ansvar som Jenny tar på blodigaste allvar.

– Jag har tackat nej till barnfamiljer som jag bedömt inte förstår ansvaret. "Det är inte bara att skaffa kanin för att ens barn tycker de är söta."

Enligt Jenny Waern så är hon "en rätt blyg och lugn tjej" som kanske just därför valt att uttrycka sig genom sina tatueringar och piercingar.

– Jag har alltid tyckt att det är fint med mönster. Det enda jag visste var att jag ville ha en mjuk och fin tatuering, så att det skulle passa mig, säger Jenny som för fyra år sedan tog steget som få kvinnor gör – att våga bära en tatuering i ansiktet.

Efter att ha funderat i ett år så blev det en tatuering med blommönster och en fjäril på ena kinden och som märkligt nog smälter in bra på huden. Kanske för att den nästan ser ut som att den är målad i blyerts i stället för bläck.

– Äldre som jag möter i jobbet ger ofta fina komplimanger om att tatueringen är intressant. De frågar om de får känna och menar att den ser ut som ett smycke, berättar Jenny som hittills inte fått utstå elaka kommentarer.

– Folk kanske blänger lite men inte mer. Vill jag så kan jag dessutom sminka över tatueringen. Concealer täcker bra.

Samtidigt erkänner hon att hennes mamma blev förtvivlad över ansiktstatueringen.

– Hon blev helgalen och tycker jag förstör min kropp. Men nu har det lagt sig och hon vet ju att hon inte kan göra något åt det. Jag tror till och med att hon tycker det är lite fint i dag, säger Jenny och skrattar.

För ett år sedan fick hon dock en tankeställare när hon blev kallad till anställningsintervju på sitt nya jobb.

– Visst kom tanken att arbetsgivaren kanske tror jag är en värsting eller kriminell. Men jag tror det tänket var vanligare förr. Jag fick ju faktiskt jobbet!

Jenny Waern

Bor: Stora Lövans gård.

Yrke: Har jobbat inom hemtjänsten och äldreomsorgen i många år efter gymnasiet i Mariefred. Idag är hon personlig assisten åt en äldre brukare i Nyköping.

Familj:Fästmannen Jimmie och alla kaniner och katter.

Intressen: Djuren och naturen.

Läs mer om dessa ämnen

BjörnlundaNäringslivTatueringar