— Om du funderar på att skaffa en minigris som ska bo inne i ditt hus, beväpna dig med två saker. För det första ett oändligt tålamod och för det andra en stor dos humor. Och en sak till: var beredd på en villkorslös, ömsesidig kärlek, skriver Gun Levin i sin bok. Hunden Zingo är nog nöjd med att det inte bor någon gris i deras gemensamma hem. Foto:

Om tålamod, humor och gränslös kärlek

FOLK OMKRING OSS

Hon älskade glass, sin matte och att bli kliad på magen. Men hon var busig och hade humör, och bet gärna gäster som inte lät henne smaka vid kaffebordet. Nu är det dags för hela Sverige att lära känna den egensinniga grisen Gisela och hennes matte Gun Levin från Wij, söder om Eskilstuna.

Djurälskaren Gun Levin bodde under 90-talet på en gård på Vikbolandet utanför Norrköping, där hon födde upp både hundar och smågrisar, och hade katter och höns. Snart växte sig känslan stark att hon ville ha en gris också som husdjur, en kelgris som inte skulle ätas upp.

Och det stod lika snart klart att det lilla vietnamesiska hängbuksvinet var en riktig raring, som kom att bli riktigt fäst vid sin matte. Hon var intelligent, påhittig och tillgiven.

— Hon sov i sängen, längst ned bland hundar och katter. På morgonen kröp hon upp på min arm. Jag tänkte att det var ju tur att jag inte hade häst också, skrattar Gun.

Giselas levnadsmotto verkar ha varit "Allt ljus på mig", konstaterar Gun med mycket kärlek i rösten. Uppmärksamhet, kliande fingrar och god mat var livet för Gisela. Bananer och så glass stod överst på önskelistan.

— Gisela älskade mannen som körde glassbilen, charmade honom totalt och la sig på hans fötter för att få ett smakprov.

Varma dagar vande sig boende i bygden också vid synen när Gun kom körande i sin bil till glasskiosken och köpte en bägare glass - som hon sedan med sked matade grisen i baksätet med. Gisela blev en riktig kändis i byn.

Men kunde det bli jobbigt med en livs levande gris i huset, Gisela och hennes matte hade ju inte alltid samma syn på vad som var rätt och fel. Hon var definitivt en egensinnig gris, och smeknamnen blev snabbt Grisela och Grusela - ibland även Fisela. Livet tillsammans med henne blev inte alldeles okomplicerat.

— Nej, det hände många dråpliga saker under de där åren. Både roliga och mindre roliga. Hon kunde vara bufflig, och slängde omkull möbler och bet folk i foten om hon inte fick som hon ville. Hon kunde ställa till rejält om man lämnade henne ensam hemma en stund.

Ska man ha grisar i hemmet måste de ha tillgång till utomhusmiljö också, så de kan böka och umgås med andra grisar, råder Gun.

— Gisela tyckte sig dock vara för fin för att vara med mina andra svin, gick hon förbi deras hägn tittade hon åt andra hållet.

Gisela själv i egen hög person under sitt sköna liv på gården utanför Norrköping. Foto:

Inte heller uppskattade Gisela att bli kallad vildsvin av det uppskrämda pensionärspar, som överraskades på picknick i skogen och genom bilrutan fick se sina prickigkorvmackor bli grismat.

Gun samlade på sig historierna, och hon har varit ute i länet och kåserat om sin gris, vilket hon fortfarande gör med glädje. Och när hon för ett antal år sedan startade en blogg bjöd hon sina följare på små berättelser om Gisela – som snart blev en riktig läsarfavorit. En av de uppskattande läsarna var illustratören Anette Rydén i Stallarholmen.

— Anette tyckte vi skulle göra något av mina berättelser. Sedan har vi funderat och planerat, och produktionen har dragit ut på tiden. Men nu är vi äntligen klara och boken är tryckt.

Att bli författare på äldre dar är något Gun Levin trivs förträffligt med.

— Jag jobbade i 36 år på Luftfartsmyndigheten, som i dag är en del av Transportstyrelsen, och skrev hela dagarna, offentliga brev, regelverk, bestämmelser, lagtexter och haverirapporter. När jag gick i pension tänkte jag att "vad bra, nu får jag skriva om vad jag vill".

"Den olydiga grisen Gisela" ges ut och säljs av författaren och illustratören själva och har än så länge tryckts i 300 ex. Foto:

Boken om Gisela lanseras på "Europas minsta bokmässa", hemma i huset på lördag. Tills dess ska förhoppningsvis de 300 exemplar de tryckt upp i en första upplaga ha anlänt.

— Våra underbara grannar Åsa och Mats Ottosson, som varit ett väldigt stöd under arbetet med boken, arrangerade Sveriges minsta bokmässa i höstas, när de släppte sina två senaste böcker. Då måste ju vår mässa, med en enda bok, vara Europas minsta.

Guns och Anettes tanke är att boken ska läsas av vuxna och barn tillsammans. Förhoppningen i första hand är att grannar, vänner och bekanta ska vilja köpa varsitt exemplar.

Om det sedan blir uppföljare är det ingen som vet säkert. Men ont om historier är det inte. Gun funderar som bäst på om nästa bok kanske ska handla om Svenne, den blyge hängbukskompisen Gisela så småningom fick, eller om hennes sex kultingar – som föddes inne i huset eftersom Gisela vägrat låta sig nöja med svinstian inför nedkomsten.

— Och på sidan om håller jag på med en rysare. Jag skriver så jag skrämmer mig själv, det är jätteroligt. Men det manuset blir det nog aldrig något av.

Gun Levin stortrivs som författare på äldre dar. Foto:

Gun Levin

Aktuell: Författare till boken "Den olydiga grisen Gisela"

Ålder:73 år.

Bor: Sedan åtta år i byn Wij i Västermo, sydväst om Eskilstuna.

Från: Köping från början, har bott i Stockholm samt på Vikbolandet utanför Norrköping.

Familj: Sambon Lars Andersson, två barn, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn, samt hunden Zingo.

Tycker om: Att läsa deckare, gärna Sue Miller eller Stephen King. Djur och natur. Går långa och många skogspromenader med egen och andras hundar.

Kuriosa: Hade flygcertifikat i 25 år, och har flugit såväl militärflygplan som fjäll- och brandflyg. Var en av tio-tolv medlemmar i en förening för svenska kvinnliga flygare, som ofta träffades på olika flygplatser.

Läs mer om dessa ämnen

VästermoHusdjurLitteratur