• Barnen är nyfikna och kommer gärna fram till besökarna. Här leker ett av barnen med Julias armband. FOTO: PRIVAT
  • Julia tillsammans med ett av barnhemsbarnen på Kalali. 
1/

På barnhemmet Kalali får barnen en ny chans till trygghet

TANZANIA

En timmes bilfärd utanför staden Moshi ligger det ideellt drivna barnhemmet Kalali. Barnen som kommer hit är i olika åldrar, vissa så unga som bara några dagar. Av nunnorna som driver Kalali får vi höra hjärtskärande historier om några av barnens bakgrund. Trots sina livsöden är barnen glada och välkomnar oss med kärlek och skratt.

När bilen stannar utanför Kalali yr dammet upp och utanför är hettan tryckande. Två barn, båda sju år gamla, kommer springande och möter oss med stora leenden. Barnen vill gärna skaka hand och försöker, med sin stapplande engelska, prata med oss. Syster Christina, en av de systrar som har åkt hit med oss, berättar att de här barnen troligtvis aldrig kommer att bli adopterade då de är för gamla.

– När barnen är så här stora kommer de antingen bli omhändertagna av staten eller så kommer de få stanna kvar här med oss på Kalali.

Vi går genom området och runt omkring oss har träden blivit juldekorerade av glittriga girlanger. Det enda som hörs är fåglarnas sång. Tystnaden beror på att barnen är inne för att undvika dagens hetaste tid. Vi kommer in i ett rum där vi tränger ihop oss i soffor och fåtöljer för att få en snabb genomgång av barnhemmet. Kalali består av tre åldersindelade byggnader: 0–1 år, 1–3 år och 3 år och uppåt.

När vi kliver in i det första huset möts vi av ett barns förtvivlade gråt innan han får en flaska med välling, sedan hörs bara små gnyenden från de trötta barnen. Vi sätter oss ned på golvet och får hålla i de minsta bebisarna innan det är dags för deras middagsvila. En av de lite större flickorna sitter bredvid sin tvillingbror.

– Tvillingarna har varit här ett par månader. Deras mamma blev psykiskt sjuk när ett av deras syskon dog under hemska omständigheter, berättar en av systrarna på Kalali, samtidigt som hon smeker den lilla flickans hår.

Hon fortsätter att beskriva hur de olika barnen har hamnat på barnhemmet. Vi får höra den ena hemska historien efter den andra, vi alla kämpar mot gråten i det tysta, kvava rummet.

I de andra två byggnaderna är det mycket livligare och vi får stanna länge och leka med barnen. Några av systrarna som arbetar, sitter också med på golvet och det märks att barnen har stor tillit till dem.

Barnen är rörande tillgivna även mot oss främlingar. De sätter sig i våra knän och kramar oss länge, länge.

Barnhemmet Kalali är en del av den kristna institutionen Ushirika Wa Neema, som bedrivs av systrar som utför diakonalt arbete. Utöver Kalali bidrar systrarna även med skola till fattiga barn samt en förskollärarutbildning för montessoripedagoger. Systrarna tar även emot övernattande gäster, det är på Ushirika Wa Neema som vi elever har blivit mottagna på under vår vistelse i Tanzania.

En syster berättar att hon valde att utföra sitt diakonala arbete med just barnen för att hon anser att det är det allra viktigaste arbetet för henne som kristen.

– Det är barnen som ska föra tron vidare, säger hon.

Jag förundras över hennes framtidstro. Hur hon orkar ge så mycket kraft och glädje i en så till synes hopplös miljö?

Det har blivit dags att bege sig hem. Vi kramar om barnen och säger farväl, och vi hoppas att få besöka de igen någon gång. Vi går tysta till bilen, alla försjunkna i egna tankar.

Diakoni

Ordet diakoni kommer från grekiskans diakonia och betyder tjänst.

Nationalencyklopedin definierar begreppet som kyrkans sociala ansvarstagande.

I Sverige varierar fokusområdena mellan olika församlingar. Samtal, hjälp med ekonomiskt bistånd och att skapa mötesplatser för människor är vanligt förekommande uppgifter för en diakon.

I Tanzania ligger huvudfokus på att täcka upp för den bristande staten. Att finansiera äldrevård, mat för dagen och beröra människors hjärtan.