Fredsbyggaren Helena Vazquez Sohlström är uppväxt i Trosa på 80-talet och berättar om det lilla homogena samhället där hennes familj stack ut – något som delvis lagt grunden till hennes karriär. Hon berättar om allt ifrån "udda" matvanor till belysningsproblematik, när grannarna släckte sina lampor vid tiotiden. – Hos oss var det tänt och jag gick runt och släckte lamporna för att vi inte skulle sticka ut. Jag jobbade hårt för att passa in, säger hon och förklarar hur det har gjort henne analytisk. Foto:

Trosa-kameleonten som blev fredsbyggaren i Kosovo

TROSA

Hon har varit med i det unika att "hands on" bygga en stat. Träffat drottning Elisabeth II av Storbritannien och släckt lamporna hemma i Trosa för att inte familjen ska sticka ut.

– Jag satt på kvällarna och googlade stadgar och styrelse, säger Helena Vazquez Sohlström om sitt jobb med att bygga upp Kosovos nationella säkerhetsråd.

I början av 1990-talet tog dåvarande presidenten i Jugoslavien, där Serbien var en del, Slobodan Milošević bort Kosovos självbestämmanderätt från Serbien. Kosovoalbanerna reagerade starkt och utropade självständighet. Efter att en rad av konflikter hade blossat upp i forna Jugoslavien flammade även konflikten upp i Kosovo. 1999 flygbombade Nato serbisk militär som sedan drog sig tillbaka. Efter kriget leddes Kosovo av FN för att till slut bli självständigt 2008. Det var under FN-tiden, i början på 2000-talet, som Helena och andra jobbade med att bygga upp strukturer som inte fanns tidigare.

– Vi fattade inte då hur unikt det var men jag har varit med och skapat säkerhetssektorn.

Hon sitter i köket i den lägenhet som tillhör Svenska ambassaden i London. Hennes man är ambassadör Torbjörn Sohlström. Familjen är relativt nyinstallerad och Helena har tyckt på pausknappen i sitt fredfrämjande arbete för att låta barnen komma tillrätta. Helena har profilerat sig med feministiska uttalanden tidigare, och den kvinnofällsliknande situation hon lever i nu ser hon snarare som ett bra sätt att bygga kontakter inför återkomsten till arbetet.

– Och det är rätt skönt att stå i bakgrunden en stund också, säger hon men lyfter samtidigt fram det smått absurda i att ena stunden stå och plocka lego från golvet till att två minuter senare samtala med toppolitiker. Lägenheten är inbäddad i ambassaden.

Ambassadlivet bjuder också på en del överrakningar. Som den dagen när hon blev upphämtad med häst och vagn och körd genom London till drottning Elisabeth II.

– Vid Buckingham palace, där brukar man stanna som turist, men då öppnas portarna och vi åker in. Det var stort, säger hon.

Hon berättar dessutom om hovnigningar och klädval som var långt ifrån tiden på Tessinskolan i Nyköping. I början av 90-talet var det rutiga flanellskjortor, skitigt hår och grova kängor – den alternativa stilen grunge – som gällde för Helena Vazquez Sohlström och många andra. Allt för att smälta in.

– Man skulle se ut som en skogshuggare. Jag är inte så säker på att det gick så bra, men jag försökte, säger hon.

Viljan att smälta in är något Helena ständigt återkommer till, och att lilla Trosa skapade ett sug efter något annat.

Trosa på 80-talet kändes långt borta från den stora världen. Hon och hennes kompisar var ute i skogen. Det var magert utbud på tv.

– Men ändå en härlig uppväxt, säger hon.

Pappa är spanjor och mamma är finska och de var invandrare. Hon upplevde att familjen stack ut i det lilla homogena samhället.

– Mina föräldrar gillade att dricka ett glas rödvin på en onsdag, det var helt otänkbart på den tiden.

Familjen hade dessutom andra behov än Hawaii-kassler och flygande Jakob.

– Det fanns inte vitlök på konsum så pappa åkte med oss till Hötorget för att köpa det och olivolja.

Men föräldrarnas bakgrund och något annorlunda livsstil blev även ett litet fönster till världen.

– Jag kände att det fanns något annat och jag längtade alltid ut. Jag drömde alltid om den stora världen.

Men även om hon skämdes för att pappa tog fotbollsmästerskapen på blodigt allvar och flaggade för den religionen till allmän beskådan, tror hon att längtan efter att passa in har bidragit mycket till hennes karriär inom fredsfrämjande arbete.

– För att kunna passa in måste du observera, analysera och förstå hur saker och ting hänger ihop. För att knäcka koder behöver man kunna sätta sig in i den andra sidan. Det är mycket det fredsarbete handlar om.

Färdiga lösningar ser hon som ett imperialistiskt synsätt. Det är inställningen som är nyckeln.

– Även om vi inte är överens behöver vi lyssna på varandra och försöka förstå. Det verkar vi bli allt sämre på.