• Carina Wetterhus, 47 år, drabbades av bröstcancer för drygt två år sedan. Nu kämpar hon för att komma tillbaka till ett normalt liv. Foto:
  • Foto:
  • Foto:
  • Foto:
  • Foto:
1/

"Jag kunde inte se mig själv i spegeln"

Sörmland
annons

Carina Wetterhus, 47, drabbades av bröstcancer för drygt två år sedan. Ett borttaget bröst senare ska Carina vara cancerfri men hon känner sig långt ifrån frisk.

— Jag förväntas vara glad och tacksam över att jag överlevt men det är svårt, säger Carina som skulle vilja se mer efterstöd till cancerdrabbade.

Hon brukar jämföra sin känsla med de klassiska slutscenerna i första Terminator-filmen.

Arnold Schwarzerneggers oförstörbara robotkaraktär har bara ett mål, att döda Sarah Connor. I slutet av filmen ligger Sarah skadad, inträngd i ett hörn. Roboten kommer närmare och närmare. Han är sekunder från att nå henne när Sarah sträcker sig efter den röda startknappen till en maskin som mosar roboten framför hennes ögon. Äntligen kan hon andas ut. Eller?

— Det är som att man har blivit helt tillknycklad och sedan släpps man ut på andra sidan och då ska allt vara som vanligt igen. Folk undrar om jag är frisk, och ja, det är jag väl, men jag känner mig långt ifrån mitt vanliga jag, säger Carina Wetterhus från Strängnäs.

Det var hösten 2014 som Carina hittade en knöl i högra bröstet. Men kunde det verkligen vara cancer? Mammografin i juni samma år hade inte visat några förändringar.

— Innerst inne visste jag att det var något. Jag var så trött. Jag sov på lunchen på jobbet och somnade direkt när jag kom hem. Parallellt med det här sökte jag hjälp på vårdcentralen för att reda ut vad det berodde på.

Allt gick väldigt snabbt.

Knölen i bröstet växte så mycket att den till slut stack ut och i februari 2015 togs prover som visade att hon hade aggressiv cancer i de tumörer som hittats. Två i bröstet och en i lymfan.

— Det var på något sätt en lättnad att få svar på varför jag mådde så dåligt men jag blev också rädd. För jag känner ingen som har överlevt bröstcancer.

En nära vän till Carina drabbades av bröstcancer när hon var 40 år. Den spred sig och till slut fanns det inget mer att göra.

Carina fick beskedet på Mälarsjukhusets bröstcentrum. Samma dag presenterades en färdig plan för hur hennes behandling skulle gå till.

— Min läkare Antonis la upp en papper och sa: Nu gör vi så här och en vecka senare började jag med cellgifterna. Han var rak och gav mig mycket information så att jag trots allt kände mig trygg. Han fanns där hela tiden, säger Carina som tycker vården har varit toppen.

Hon kände verkligen att personalen på onkologen var engagerade och brydde sig om henne. I stället var det hur kroppen förändrades som var det jobbiga, säger hon. Hon började tappa håret och naglarna släppte från fingrarna.

— Det var nästan det värsta, sjukt nog. Man är så fåfäng. Jag kunde inte se mig själv i spegeln. Jag hängde en handduk för. Det var min sambo som till slut sa: ”Nu rakar vi av det”.

Efter cellgiftsbehandlingen opererades Carina. Hela höger bröst togs bort och en bit av det vänstra. Därefter fick hon strålbehandling.

— Hårlös och bröstlös. Du tappar dig själv som kvinna. Det är svårt att förklara men det är som att du har en inre bild av vem du är men sedan är det inte den du ser framför dig. Det är svårt att ta in.

Carinas cancer ska vara borta nu men trots det känner hon sig långt ifrån frisk. Hon är rädd att få ett återfall och känner skuld. Skuld över att just hon har överlevt och att hon inte känner sig glad för det.

— Ingen har sagt det men det känns som att jag förväntas vara lycklig nu. Jag vet kvinnor som börjar resa och klättra i berg men för mig har det blivit tvärtom. Jag har blivit påmind om att jag inte är odödlig.

— Jag har fått bästa stödet från min partner, ändå känner jag mig ensam i det här. Extremt ensam. Som att jag står utanför och tittar på resten av världen.

Carina kom i kontakt med Bröstcancerföreningen Aurora Sörmland och tillsammans med andra drabbade kvinnor startade hon Unga auroror, för kvinnor under 50 år som fått bröstcancer. De träffades några gånger för att dela erfarenheter och alla var överens om att det behövs rehabilitering, både psykisk och fysisk, för att komma tillbaka till vardagen och ett så normalt liv som det är möjligt.

— När du är sjuk och du genomgår din behandling har du skygglapparna på. Du har inget annat val än att bara följa med. Det jobbiga kommer efteråt. Det är då du känslomässigt börjar bearbeta vad du har varit med om, säger Carina som tror att det kan vara svårt för många att be om hjälp. Särskilt efter avslutad behandling när allt "borde" kännas bra igen.

I juli ska Carina på läkarbesök på Akademiska sjukhuset i Uppsala för att påbörja en rekonstruktion av brösten. De ska ta fett och hud från magen och bygga upp ett nytt bröst. Det löser inte allt, men för Carina är det en viktig bit för att ta sig framåt på den långa vägen tillbaka.

— Jag behöver det för att komma vidare.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Landstinget SörmlandSträngnäsSjukvård
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka