Vissa vrål bara etsar sig fast, som när Torgny Mogren 1993 och Charlotte Kalla 22 år senare körde in på Lugnets skidstadion. Lokalt är Erik Skoglunds inmarsch innan första Rosvallamatchen svårslagen. Jag är väldigt svag för just när en idrottare som man har följt länge i minsta detalj får det där jublet. Då vet man hur mycket slit det har kostat.
Så var det när Peter Öberg hade gjort en comeback få trodde var möjlig. En månad innan var han banne mig en av guldkandidaterna. När vi installerade oss vid den solindränkta målplatsen i dramatiskt vackra Tanum var det som att halva Stigtomta släntrade in. Överallt fanns violetta OK Hällen-tröjor.
Det var bara en sak. Elitidrott är brutalt hårt. En av alla fotskador visade sig ha raserat toppformen veckorna innan – när han hade mera tro på sig själv och kanske var i bättre form än någonsin.
När Peter skulle trycka på efter att ha kommit in i medeldistansen tekniskt fanns det ingen bensin i benen. Men som Öberg kämpade!
Och jag kommer aldrig glömma trycket när han kom in i stadion som förste svensk och Hällenklackens vrål spred sig som en löpeld upp bland påtagligt stora delar av utländska fans. Efteråt var det en mera tacksam en besviken Peter Öberg som på ren vilja hade tagit en ny topp tio-plats men var nästan två minuter från medaljstriden.
Tacksam för att han fick uppleva trycket. Jag förstår honom. Det är jag också...