Tänk så skönt det kan vara att ha fel. I min inför VM-krönika gav jag Sverige små chanser att gå vidare. Det beroende endast på att jag hade svårt att se hur vi skulle göra mål. Att vårt försvar skulle vara väldigt svårt att ta sig igenom, det stod helt klart.
Och efter att ha sett första halvlek mot Mexiko kändes målgörarproblemen fortsatt akuta. Både Marcus Berg och Emil Forsberg hade tre stekheta lägen var utan att kunna göra mål. Min känsla i halvtid var att vi verkligen hade behövt få ett mål. Laget skulle aldrig orka med att producera lika mycket andra halvan av matchen. Mexikanerna tycktes dessutom komma längre och längre in i det svenska straffområdet med boll under kontroll när den svenska försvarsbataljonen haltade på manskap som fortfarande var på väg hem från offensiva utflykter.
Men det här laget fortsätter att överraska. Nu var det backarna som grejade målen i stället. De får gärna fortsätta med det.
Vi får se det från den ljusa sidan, både Berg och Forsberg borde ju komma närmare och närmare att få dit bolluslingen. Nu får de ytterligare chans till det. Marcus Berg tycker jag har en hel del oflyt i sina aktioner, de flesta lägena har varit svåra. Och det var ju också han som fixade straffen.
Emil Forsbergs stora spridande av bollar, både vad gäller målchanser och passningar till lagkamrater, är dock ett fortsatt problem för förbundskapten Janne Andersson. Vår store kreatör är inte alls i form.
Måste ändå säga att det mexikanska försvarsagerandet gjorde mig mycket förvånad. När Sverige gör första målet är det bara sju spelare på rätt sida om bollen. Jag trodde att våra motståndare, som alltså bara behövde ett oavgjort resultat med sig, skulle tråka ut svenskarna och locka upp dem högt i banan för att sedan hitta ytor att kontra på. Till viss del fick mexikanerna matchen dit eftersom Emil Forsberg gick ovanligt högt i sin press. Men våra motståndare skapade inte alls så många chanser som svenskarna gjorde. Att de inte gjorde hemjobbet ordentligt var dock förvånande. Det kommer motståndarna i åttondelsfinalen att utnyttja.
Jag trodde aldrig att vi skulle kunna vinna matchen så klart. Mitt hopp stod till en möjlig mödosam 1–0-seger. Den här 3–0-segern var en styrkedemonstration. Vi visade att vi kan anfalla, vi kan skapa mer än några fåtaliga chanser. Låt vara att Mexiko bjöd på ovanligt mycket ytor och hade väldigt svårt i luftrummet mot betydligt längre motståndare.
Kapten Andreas Granqvist var förstås väldigt bra igen som ledare för laget. Men för mig var Albin Ekdal överlägset bäste svensk. Vilken match den centrale mittfältaren gjorde.
När man ser fotograf Jens Alvins bilder från Tovastugan börjar det blir lite sommar-94 känsla i alla fall. Fotbollslivet är härligt: På tisdag spelar Sverige åttondelsfinal.
Vilket ramaskri det kommer att bli i Tyskland. De regerande världsmästarna är (som jag själv tippat som segrare) utslagna efter förluster mot Mexiko och Sydkorea. Dessutom sist i gruppen.
Och tänk: Sveriges väg så här långt i detta mästerskap (med tillhörande kval) har gått förbi stornationer som Holland, Italien och så nu, Tyskland.
Till sist: Vår tippande leopardsköldpadda, Ture, hade jätterätt igen. Han förutspådde ju att vi skulle köra över Mexiko.