Sedan en rejäl snyting rakt i fejan på Strängnäs när hemmalagets bäste för aftonen, Robin "Lövet" Eriksson, kom direkt från utvisningsbåset och snitsade in 2–0. Gästerna hade ju haft flera lägen till kvittering men fick nu alltså denna käftsmäll i stället.
Vilket slagläge Onyx skaffat sig. Det dallrade av förväntan hos storpubliken.
Men just där och då dog allting för hemmalaget. Och jag begriper ingenting.
Visst, Strängnäs var smarta att direkt på 0–2-målet samla ihop sig när Sam Jonsson i samband med Lövet-målet fick en smäll.
Sedan var det mer desperation i attackerna från gästerna. Mer öppna spjäll med mindre hemåttänkande.
Men samtidigt gick hela Onyx ner sig, blev stillastående och tveksamma. Som om Strängnäs plötsliga offensiv kom som en överraskning.
Onyx gav upp äganderätten om området framför eget mål. Där kunde plötsligt Strängnäs pricka in enkla returer. Det var jättesynd om Gustaf Blomqvist som gjorde mängder av svettiga reflexräddningar bara för att sedan se gästerna få dra dit returerna.
Ingen av de fixspelarna som förväntades kliva fram när det började gå emot gjorde det.
Från bänken hände heller ingenting när vändingen (raset) började. Jag vet att Onyx-tränaren Tobias Palm många gånger menat på att det inte behövts några time outs eftersom man har sådant bra snack på bänken.
Men det handlar lika mycket om att försöka bryta ett mönster, denna gången framför allt det flow och medgång som gästerna fått och kunde rida på.
När allt bara får rinna på spelar det gästerna i händerna. Så också denna gången. Målen bara fortsatte att ramla in.
Med 2–5 i inledningen av tredje var matchen över. Jag kan inte annat än säga att det kändes hemskt onödigt.
Men det är bara att gratulera Strängnäs. De genomförde den här kvalmatchen på ett betydligt mer begåvat sätt än hemmalaget. De kunde bryta matchbilden när det behövdes. I Omar Aldeeb har laget en matchvinnare som faktiskt slår ut alla Onyx bästa.
Nu är det naturligtvis en monumentalt tung och lång uppförsbacke för Onyx. Men lite paradoxalt kan ändå genomklappningen föra med sig något gott. Det kan få Strängnäs att mer eller mindre tro att det är klart. Och nallar man bara något lite på noggrannheten kan det spela Onyx i händerna. På lördag ligger också all press på hemmalaget.
Och skulle det bli en tredje och avgörande match tror jag inte hemmaplan är någon fördel alls. Jag skulle faktiskt vilja säga att jag ger Onyx större chans att vinna en tredje och avgörande än vad man har att vinna första returen. Den blir ett riktigt nålsöga att ta sig förbi.
Så det var minst sagt stukade spelare som snabbt som attan försvann från plan när allt var över. "Lövet" Eriksson och Sam Jonsson var de enda som jag såg dröja sig kvar. Resten låste enligt kollega Langbrandt in sig i omklädningsrummet.
Jag har gjort det förr och får ta till den igen, Pugh Rogefeldts gamla slagdänga: "Om det finns lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring".