Beslutet att inte finnas med i Rio avslöjade du för mig redan innan spelen i London – men det kom väl några år senare än du planerade då?
– Ja, efter 2012 levde vi fortfarande i sviterna av de tappade statsbidragen och jag vill inte lämna en organisation i ekonomisk kris i sticket. Sedan var vi mitt uppe i arbetet att ta fram underlag till en OS-ansökan 2022.
Varför kom beslutet så tajt inpå Rio-OS?
– Alla vi europeiska länder drog oss ur ansökan till vinter-OS 2022. Nu har det tagit ett år att få alla politiker att förstå att det är HELT andra förutsättningar både ekonomiskt – med bidrag på 7,5 miljard – och rättvisemässigt med IOK:s självsanering från korruptionen att söka OS.
– Om några veckor ska Stockholms stad ta beslutet om de hoppar på OS-resan. Sedan tar riksdag och regering beslut under 2017 och 2018 börjar IOK:s formella process. Här måste vi ha kontinuitet och då är det bäst att jag slutar.
Lämnar du över ett koncept som kan ge Stockholm vinter-OS?
– Ja, 94 procent av alla grenar kan avgöras i Stockholm – egentligen allt utom de alpina fartgrenarna och storslalom. Konkurrensen kommer att vara stenhård och då håller det inte med en lågbudgetansökan. Det är heller inte nödvändigt med det stora bidraget. I gengäld kommer Stockholm få fina anläggningar som kan användas efteråt, som ett issportscentrum.
Hur klarar ni kraven på höjdmeter för längdskidåkning?
– I stället för att leta uppåt letade en expert på området nedåt och hittade en gigantisk amfiteater i ett gammalt stenbrott – ganska nära Lida skidområde i Botkyrka. Jättehäftigt! Och det skulle vara välbehövligt för Sveriges största skiddistrikt att få en sådan anläggning.
Kommer du att ha abstinens när du tittar på Rio-OS framför teven?
– Det är klart att det är en stor omställning och jag lämnar ett skönt gäng – men det är ingen abstinens. Nej, abstinensen avklarade jag i Sotji när jag inte längre var truppchef. Då kan jag erkänna att jag satt och undrade hur stämningen var då klockan fyra på morgonen när de aktiva vaknade och gjorde sig redo på morgonen – en helt magisk känsla som jag saknade då. Så den har jag redan bearbetat.
Du var flera gånger jagad av HELA svenska mediadrevet; när Uffe Samuelsson plötsligt var amerikan, en kastad OS-bronsmedalj i brottning och efter en triathlonspurt. Hur tänker du tillbaka på de tillfällena?
– Det är mest frustrationen över att regelverket och idrotten inte skyddar de aktivas rätt. Med Ara var det ju ett övergrepp. Det var inte frågan om en tolkning av reglerna. De kastade ju borta alla regler och började dela ut poäng i efterhand. Då blir jag SKOGSTOKIG; allt vi håller på med handlar ju om att de aktiva ska få sin chans och få göra det på ett fair sätt. I Lisa Nordéns fall finns det ju inget underlag som kan visa på att hon var efter. Då reagerar jag...
...väldigt starkt för att försvara er trupps killar och tjejer?
– Ja, när det händer saker som attackerar dina egna grundvärderingar måste man ju stå upp för det – annars har man inget där att göra överhuvudtaget.
Men du slapp alltså "Zäta gate" i Sotji efter att Henrik Zetterberg hade spelat med dopningsklassad medicin?
– Nej. jag fick gå in och avlasta vår truppledning där i en historia som också hade flera märkliga turer.
Hur ser du på Abeba Aregawis dopningsbomb?
– När det händer en sådan profil som har sådana förutsättningar att bli en stor förebild blir det ett så stort bakslag. Den aktive i världsklass som inte får information om att ämnen går från kontrollistan till dopningslistan är antingen omsluten av odugliga eller illvilliga människor.
Vad blir det för medaljutdelning i Rio tror du?
– Det är rimligt att tro att det blir ungefär som senast i London (1 guld, 4 silver, 3 brons). Det kommer att ta ytterligare några år innan vi kan skörda frukterna av utökat talangprogram när sponsorer har ersatt statsbidragen.
Hur känner du inför att Nyköping har en guldkandidat i seglaren Josefin Olsson?
– Jag är ingen patriot så. Men jag gillar verkligen när elitidrottares resor skildras i detalj i media och Josefin har jag ju följt via min lokaltidning, så visst känner jag lite extra för henne nu när hon är framme vid ett läge att göra något i ett OS som gör att hennes liv kan förändras helt.
Tycker du att Erik Skoglund borde överväga att ställa upp i boxningskval?
– Jag tycker att det var synd att han blev proffs innan London men förstår hans agerande både då och nu; boxningsförbundets regeländringar kommer alldeles för sent för att det ska vara rättvist och seriöst. Vi i SOK sitter lugnt i båten och har inte försökt övertala någon att vara med i kvalet men tycker i grunden att alla de bästa ska vara med i alla grenar.
Hur mycket betyder de pengar som SOK satsar för medaljutdelningen?
– Siffrorna på antalet som finns med i talangprogram och antalet medaljer på VM och OS följer varandra kusligt precist. Runt en tredjedel tar medalj efter fyra–fem år. Sedan gäller det förstås att sporra ungdomar att gå över till individuella idrotter och att hitta talangerna att ge bidragen. Där har vi i Sverige ett tufft arbete framför oss.
Du måste därmed vara nöjd med er medaljutveckling med tanke på de indragna statsbidragen?
– Ja, det har varit en resa sedan mitt första OS i truppledningen, i Lillehammer 1994. Då blev vi jämförda med Fiji efter halva spelen, båda hade noll medaljer. Sedan kom förstås Pernilla Wibergs och Tre Kronors guld och vi fick tre medaljer sammanlagt. Men det var riktigt tungt länge i Norge. Och i Nagano fyra år senare blev det ungefär likadant.
Vad hände sen?
– Just 1998 började talangprogrammen och då sa jag – inte likt mig – till några norska journalister i Nagano att kom igen i 2006. Då ska vi snacka medaljer. När jag bland de sista hämtade bilen vid parkeringen efter damernas curlingseger i Turin stod det en ensam norsk journalist och väntade på mig. "Nu ska vi snacka om alla era medaljer", sa han. Det är en riktigt rolig anekdot bland så många intryck. De är svåra att sortera. Vi i truppledningen kan inte fira; för de aktivas skull måste varje dag i spelen behandlas som den första.