Det är inte så ofta som jag blir rörd av att titta på sport live. Kombon svenskar slår norrmän och gör heroiska lopp tycks vara en trigger. På det lokala planet är ett exempel när Henrik Nilsson i par med Marcus Oscarsson krossade den favorittippade norska K2:an med ikonen Eirik V Larsen under VM i Sevilla. När Torgny Mogren vände på allt och fick bort varenda norsk flagga på lugnet i slutet av VM-femmilen 1993 är ett annat.
I går var det lite synd att de allt mera panikprovande teståkarna från den norska smörebussen brände medaljchanserna och gjorde segermarginalen så stor; för stora rillningsspår när Norge vallade för regn och Sverige för snö "limmade fast" skidorna i snön.
Det här var dagen då meteorologerna var nästan lika viktiga som vallateamet
Men Kalla hade gjort ett av tidernas bästa individuella skejtlopp och 27:an (!) Therese Johaug hade inte tagit henne med lika bra material; 41 sekunder till närmaste amerikanska skrälltjej är fryktligt mycket marginal.
Största rysningarna fick jag faktiskt när Kalla kom upp till första tidspasseringen efter dryga kilometern. Vilket hjärtligt tryck det var. Lika mörka ögon som det blir när allt inte stämmer för vinnarskallen, lika brett, belåtet leende var det i går. Efter att den faktiskt förvånade minen hade lagt sig.
Kalla sa efteråt att hon nästan kände sig övertänd efter det massiva jublet vid start och såg som en nyckel att inte förivra sig. När hon bara malde på med treans växel – det är med andra ord ett stavtag på varje skejtskär med till sist trötta ben i grisvädret – krossade hon resten av världen.
Mm, när Kalla skrinnade mot mål märkte man inte ens att blötsnön hade krupit inpå bara skinnet. Jublet på stadion var i klass med Mogren 1993. Det var inte lika mycket folk, men de lät lika mycket – och frågan är om en skidprestation som är gjord på svensk snö har varit större än det här.
Jag får inte glömma att Maria Rydqvist inte ens var två sekunder från bronset. Hon är värd en medalj efter detta VM. Jag tycker att det vore tjänstefel att inte ta ut henne i stafettlaget där det bör vara lockande att bränna av Kalla på sträcka tre för att ta Sverige till ledning.
Men visst, Ida Ingemarsdotter så pigg ut i benen när hon sprang förbi lunchrummet, Emma Wikén såg lite piggare ut första halvan, Sofia Bleckur är i form – och Stina Nilsson skulle vara en rysare till avslutare. Minst silverläge inför stafetten – som avgörs av Smörebussens svajiga dagsform.
I dag tror jag John Olsson – med eller utan fiskleverolja – är största svenska medaljkandidaten. Svarte Petter fick förresten en lång svensk förfrågan om det verkligen är bra för sporten med den norska dominansen.
– Det är bra för oss – och det är det enda jag bryr med om, väste Petter Northug och tog några snabba steg mot utgången och den friska luften för att undvika flera frågor om förbjuden kvällsträning och annat...
...VM:s två största namn, Kalla och Northug, är rätt olika.