– Det är svårt eftersom det medicinska språket inte är mitt. Men jag har ju förstått att det var nära... att vi inte skulle kunna sitta här. Och det är klart, det är tungt.
Nu utstrålar Erik så mycket mera lugn än rädsla när han berättar hela historian för SN.
– Jag har ju inte varit vid medvetande när det var som värst. Angelica (Sjöstedt, sambon) och brorsan (Marcus) som var med på gymmet och sedan hela vägen på sjukhuset fick tunga upplevelser. Det är min familj som har blivit utsatta för mera rädsla än jag i det här.
Resan har varit mentalt tung.
– Ja, när jag kom hem orkade jag ju inte sitta uppe mera än kanske fem minuter. Då var det väldigt tungt psykiskt. Nu när jag kan rehabträna – flera skulle säkert kalla det vanlig träning – en halvtimme upp till en timme varje dag kan jag på ett helt annat sätt inte gilla läget men acceptera det.
Ingen ångest på nätterna?
– Tiden på sjukhuset var hemsk. Det var många som inte visste varför de var där och så slet vissa i gallren på sidorna som man har för att inte ramla ner – och skrek hela nätterna. Det var ångestladdat, usch ja.
Om de inte hade tagit beslutet att köra till Karolinska i stället för Uppsala så hade jag varit död nu.
– Angelica sov där – varje natt, inflikar Erik.
Erik har haft väldig tur vid ett par tillfällen.
– Framför allt att de skippade Uppsala och körde mig – riktigt fort – till Karolinska.
Vad hade hänt om ambulanspersonalen inte hade svängt vänster vid Solna?
– Då hade jag varit död, säger Erik lugnt.
Först opererades Erik akut.
– Det var en lite bökig operation, men jag fick opereras två gånger. Vid första uppvakningsförsöket har jag förstått att det var obehagliga ”bilder” och jag... vaknade inte, trots att de försökte med allt möjligt.
Runt två dygn efter den första operationen blev det skarpt läge igen.
– Då hade det börjat läcka in blod igen i hjärnan från operationssåret. Läkarna var tvungna att gå in och sätta ett dränage för att minska trycket igen. De ville absolut inte stressa kroppen mera, jag fick ett istäcke och låg sövd och nedkyld i tio dagar för att hjärnan inte skulle svälla.
Svullnaden var kritisk. Syrebrist kan uppstå.
Vid årsskiftet såg jag inte längre än näsan räckte och minns nästan ingenting av det som hände
Vardagen är fortfarande inte riktigt som förr. Erik har fortfarande begränsad skärmtid och ljudkänsligheten är stor.
– Men inte alls som i början. När jag låg inne på lasarettet så var det hemskt. Om någon gnisslade i en dörr eller någonting vaknade jag upp och undrade vad det var frågan om. Då var det RIKTIGT känsligt och jag kunde inte sova.
– Nu är egentligen det enda att jag vaknar så väldigt tidigt och sedan absolut inte kan somna om. Det är bara att gå upp hur trött man än är, men att gå upp klockan 06.00 är ju inget stort problem. Man kan ta igen den sömnen senare på dagen.
Det har talats om en ”färsk hjärnblödning”, därmed inte från den tuffa matchen mot Callum Smith eller vad har du fått för information om det?
– Svaret är nog att ingen kan veta det. Det kan mycket väl ha uppstått ett bråck. Jag fick ju en smäll som inte så många hade stått efter. Och visst har jag tänkt på vad som skulle ha hänt om jag hade dragit det längsta strået. Då hade jag vilat under mycket längre tid efteråt. Då hade kanske bråcket som kan ha uppkommit under matchen lagt sig – och då hade jag i sin tur inte sprungit på någon hjärnblödning. Men det tjänar ingenting till att spekulera. Det är extremt små marginaler i boxning.
I stället kan Erik numera glädja sig åt varje framsteg och små saker i det sociala livet.
– Vid årsskiftet såg jag inte längre än näsan räckte och minns nästan ingenting av det som hände. Nu har jag accepterat läget och vill göra det bästa av det.
Är det rimligt med tanke på skadan och inte minst dina anhöriga har gått igenom nu att tro på att du inte har gjort din sista boxningsmatch?
– Jag försöker att inte fokusera allt för mycket på framtiden. Jag är fullt fokuserad på att visa mig själv och eventuellt andra som skulle hamna i en liknande situation att det går att bli fullt återställd. Jag är beredd att jobba hur hårt som helst för att bli 100 procent återställd. Och om jag lyckas bli det inom inte allt för många år får jag ta ställning då till om det blir någon mera boxning eller inte.
Amatörboxningsförbundets läkare talade i SVT om att boxningskarriären var över redan något dygn efter hjärnblödningen.
– Det var onödigt och sekundärt i det läget. Det ligger en kille här som är döende och de talar om att boxningskarriären är slut. Ja, ANTAGLIGEN, om livet tar slut så tar boxningskarriären slut. Men så länge någon lever och andas så har de ingen rätt att uttala sig om det överhuvudtaget. Hela min identitet kopplas ju till boxning.
Visst har jag tänkt på vad som skulle ha hänt om hade vunnit mot Callum Smith. Då hade jag vilat under mycket längre tid efteråt.
– De som inte gillar sporten gottar sig ofta åt när en boxare gör sig illa. Samtidigt finns det flera andra sporter som är lika farliga – och aktiva som tar sig tillbaka från hjärnblödningar till hyfsad nivå.
Jag får en överraskande positiv bild av läget, är det så här bra?
– Läget är väl egentligen så positivt det kan vara efter en sådan här grej. De flesta är ju inte från sjukhuset ännu vid den här tiden. Och vissa kommer aldrig därifrån – vid liv. Så visst är det positivt i grunden.
Vad har du för mest tydliga men kvar just nu?
– Det är nedsatt känsel och därmed rörlighet i vissa delar av kroppen. Från början hade jag ingen känsel eller rörelseförmåga i någon del av kroppen – förutom ögonen. Först kom den vänstra sidan tillbaka, den högra släpar lite efter. Det är tydligen för att blödningen var på vänster sida i hjärnan.
Vet du något om rörelseförmågan kommer bli helt återställd?
– Nej, egentligen inte. Först sa man visst ett år, sedan två men nu verkar de flesta specialister vara ense om att man inte har en aning om hur länge läkningsprocessen, där bland annat friska hjärnceller ersätter sådana som har dött efter ingreppet, kan pågå.
Men Erik kan numera träna varje dag – vilket låter galet eller om ni så vill surrealistiskt.
– Ja, jag försöker rehabträna i stort sett varje dag. Jag brukar köra halvtimmespass och ibland 45 minuter. Numera har jag fått ett riktigt bra program av min fystränare David Wahlgren som jag kör på. Det liknar den fysträning som jag har gjort tidigare, men det är förstås mera försiktigt – och fokus på motorik.
Den gamla "Ronaldokroppen" finns inte kvar.
– Ska man säga någonting som inte har varit bra under sjukhustiden med många fantastiska insatser så är det maten. Den är bedrövlig och inte anpassad ens näringsbehov, säger Erik och tittar nöjt in mot köket där sambon Angelica håller på att fylla en plåt med rödbetor och morötter i lägenheten på Brandholmen.
– Jag vägde 86 kilo när jag fick hjärnblödningen. Det märktes ingenting de första två veckorna – men sedan gick det snabbt. Nu väger jag runt 74 kilo.
Det är klart att det är en helt annan kropp. Men med hjälp av David Wahlgren ska i alla fall en del muskler tillbaka, även om det är rörlighet som är det viktiga under överskådlig framtid. Erik tar tag för dag och varje månad görs en koll på Nyköpings lasarett om det har blivit bakslag.
– Det är nästan extra viktigt nu när allt har gått ovanligt snabbt.
Slutmålet är solklart:
– Bli hundra procent återställd och kunna fatta mina egna beslut. Men det är en lång väg kvar. Och en väldigt trasslig stig...