Roma Osman försöker att följa tränarens råd.
Det fnittras lite bakom höjda händer, men när väl passet startar och tjejerna måste fokusera på bollen, då är tidningens uppdykande i Långbergsskolans gympasal glömd.
Roma och Ishwaq Osman, 15 och 17 år gamla och Nur Kemal, 17 år, säger alla att de älskar basket.
– Jag spelade inte basket i mitt hemland, säger Roma, som liksom systern är från Somalia.
– Nej, där är det bara pojkarna som spelar, säger Ishwaq.
Syskonen har varit ett år i Sverige och det är just på basketplanen de lärt sig det nya språket.
– När jag kom till det första träningspasset kunde jag ingen svenska. Nu kan jag det, säger Roma och ler.
Nur, som kommer från Eritrea, har bara varit här i nio månader. Hon berättar att hon bara spelat basket en gång i sitt hemland.
Var det något som var svårt att lära sig?
– Lay up, men nu kan jag göra en bra sådan också, säger Roma.
Hur kom ni fram till lagnamnet?
– Vi två, säger systrarna och pekar på varandra.
– För att vi kan, säger Nur.
– Ja, de säger att vi inte kan något. Att vi ska vara hemma och laga mat men det är fel, säger Ishwaq.
"Det här är en sak som jag och andra invandrartjejer behöver. Vi behöver komma ut i samhället. Att lära känna andra och få andra relationer. Man kan heller inte lära sig svenska om man inte ger sig ut i samhället" säger tränaren för Girls Power Marzieh Khazaali.
Föreningens projekt riktar sig till flickor med invandrarbakgrund som är mellan 13 och 16 år.
Och på köpet har föreningen fått tjejer som verkligen tycker om att spela basket också.
– De vill träna mer nu, inte bara en gång i veckan. Vi ska försöka ordna en match åt dem, kanske mot lag från Stockholm, säger tränaren.