Honkala har hittat fridfull tillvaro vid havet efter hjärnskadan

Här har jag hittat min borg. Jag kan göra det mesta, men det tar fem gånger så lång tid jämfört med innan kraschen, ler Jari Honkala och tittar ut över solviken vid Romholmen där två svanar håller på att samla ihop käk. 

I övrigt råder det ett magiskt lugn i den vackra viken.

Han uppskattar de mäktiga havsörnarna i omgivningen. Sommarens fågelskrän på tidiga morgnar har tystnat.

– Det är bra för nattsömnen, ler Jari.

Han har fått låna en stuga här ute på Romholmen sedan maj 2010.

– Då kunde jag knappt tända en brasa. Det var kämpigt. Men jag funderade aldrig på att jag inte skulle orka, man SKA ju bara orka.

För fysiskt sett var flytten ut hit jobbig.

– Men jag ville ha det här lugnet och kunna dra mig undan när man k änner att man behöver det – och slappna av. Skillnaden gentemot stressen och sömnbristen innan olyckan är enorm. Om mycket är jobbigt så är just det en förbättrad livskvalitet.

Jari har en förmåga att gilla läget. Ta bara en jobbig ryggskada som har gjort sig påmind ända sedan han ville gå i pappas fotspår och bli elitåkare i motocross.

– De gjorde ett ganska stort ingrepp i ryggen EXAKT där jag hade haft stora diskproblemen. Nu är just de helt borta. Visst, jag har ju fått massa andra komplikationer men det där är helt fantastiskt.

Nu kan kurvan växla snabbt till att Jari blir trött och behöver vila.

– Många tror att läget alltid är bra. Det är bara när jag kommer hem till nära vänner, som Göran och Katarina Eliassen i Oxelösund, som jag kan fråga om jag kan gå lägga mig en stund. De har betytt väldigt mycket för mig.

Annars märker jag ingen skillnad i personligheten gentemot intervjuer innan kraschen?
– Nej, jag är nog den gamla Jari...

Han försöker hålla ner antalet mediciner förutom det mest nödvändiga och gillar naturprodukter som fiskleverolja.

– Men det ska vara i tablettform, annars smakar det skit, garvar Jari.

Honkala har hunnit bli 57 år gammal och har kommit över att aldrig mera kunna ha ett vanligt jobb. Även småsaker i vardagen som inte riktigt blir som planerat kan fortfarande göra Jari stressad.

– Det kan vara något så enkelt som att jag ska skjutsa Calle till skolan men mina ritningar störs av att någon glömmer telefonen och vi blir lite sena. Då störs mina ritningar och pulsen rinner i väg.

– Numera vet jag att jag klarar det där, men det är fortfarande jobbigt.

Sonen Calle har växt upp med en pappa som har rehabiliterat sig efter en av de otäckaste idrottsolyckorna i Sverige där den aktive har överlevt. Calle är en hörnsten i Jaris tillvaro.

– Efter två år kom min första stora seger i den fysiska vägen tillbaka när jag lyckades ta mig till dagis med Calle – med barnvagnen som rullator.
Rastlösheten på nätterna utnyttjades till träning.

– Gymmet öppnade fem. Jag hängde på låset för att få sitta i lugn och ro och göra mina övningar.

Numera är oron på nätterna hanterlig. Lugnet ute vid stugan behövs då också.

– Det händer till och med att jag och Calle sover ute här på verandan och bara kollar in stjärnorna. Sådana saker är fantastiska – plus att han är så cool och köper läget helt och hållet.

Jari sitter inte och ångrar valet av en farlig motorsport som 2003 förändrade livet så totalt.

– När jag fick de framgångar som jag hade med F2-båten är det en fantastisk tid att se tillbaka på när jag sitter här.

Han lovprisar fortfarande räddnings-teamet som fick upp honom på bryggan och fick hjärtat att ticka i gång.

– Det var inte mycket som fungerade i säkerheten men själva räddningsteamet var FANTASTISKT. Det var fel att låta de aktiva rösta om det skulle bli tävling. Jag röstade ja

– men det gör ju alla förare på en sådan fråga. I F1 hade de en kranbåt som lyfte upp båten och sådan säkerhet fanns ju inte. Airbagen funkade inte heller, den sprängdes.
Jari Honkala tappade troligen medvetandet direkt vid smällen och har inga minnen alls kvar kring tävlingen.

– Hur länge jag hade hjärtstillestånd vet man inte exakt, men mitt liv kunde mycket väl ha slutat där. Efter det att jag kommit upp ur vattnet tog det ytterligare sex minuter att få i gång hjärtat.

Via Södersjukhuset hamnade han på intensiven på Karolinska och skjutsades oväntat snabbt ner till Nyköping.
– IVA var fantastiskt där också, sedan blev det en oerhört mycket jobbigare tid.

Jari tittar ner mot ett sargat knä och konstaterar att det vid en annan solig septemberdag för tretton år sedan var extremt avlägset att han skulle få sitta här och få njuta av de gratis D-vitaminerna från skyn. Med åren har Jari – i sin egen takt – blivit redo att få till en bok om denna ofta tuffa tid tillsammans med särbon Elizabeth Neu Morén.

– Det är hon som har skrivit ner och bearbetat boken. Målet var att öka förståelsen hur det är att leva med ett handikapp som inte syns utanpå. Sedan hoppas jag också att åtminstone några andra kan få hopp och motivation.