Medan kartläsaren Lasse, tillika Jannes svåger, befinner sig på affärsresa i Frankrike, packar Janne det sista inför tävlingen i garaget utanför Vrena. Han skulle gärna vilja spola av bilen också, men vet inte riktigt om han hinner.
Den är i varje fall struken, inga bucklor i karossen.
– Då skulle du sett den i somras. Vi skulle testa den lite inför Midnattssolrallyt och rullade. Då var det inte mycket som var helt, säger han med ett skratt.
Den vita bilen, en VW Golf GTI från 1978, har dock efter lite mekande fått tillbaka sin gamla charm igen. Problemet med att hålla på med historiska tävlingar och bilar är annars att hitta reservdelar.
– Jag gick in till en märkesverkstad i Nyköping för att skaffa grejer, men de sa bara att de slutat tillverka dem, säger Janne. Så det blir en hel del letande.
Men de historiska klasserna börjar bli mer och mer populära. Janne berättar att det numera även finns en cup man kan köra.
– Det här är ju en gammal grej som man tagit upp igen. Det var populärt med sådana här tävlingar på 50- och 60-talet. Nej, det är en kul tävlingsform. Det är inte så allvarligt, det är en ganska uppsluppen stämning och lite lättsammare, men samtidigt en tävling.
Det blir en hel del bildiskussioner också och jämföranden.
– Det är en del som kryper omkring på marken och kollar in hur bilarna ser ut under också, säger Janne
När Jannes och Lasses andra bil blir klar lär den bli tävlingens magnet.
Just nu står den uppallad längst in i garaget. Man kan bara se den smutsvita karossen. Allt innanmäte är urplockat.
– Men den har verkligen ett historiskt värde. Dels för att det är en av Saabs allra sista fabriksbilar, dels för att Per Eklund körde VM-tävlingar i den.
Och med turbomotorn kan han äntligen konkurrera med bilarna med större motor. Som det är nu är målsättning i Svenska rallyt att bli först bland småbilarna.
I fjol slutade teamet på en total sjundeplats. Inte dåligt med tanke på att det var Lasses första försök som kartläsare.
– Han började läsa lite på den första sträckan men sedan blev det knäpptyst, säger Janne och skrattar.
Lasse (på telefon) minns det hela med plågsam tydlighet.
– xxxx, säger han.
Janne visste att svågern skulle få problem så han försökte att ta det lugnt.
– Jag försökte att få i gång honom så jag läste noterna åt honom. "Hallå, det är en höger femma här, var är du". Men vi hade en bra stämning i bilen.
Enda gången Janne höjde rösten var då Lasse sa vänster i stället för höger i en kurva.
– Då sa jag: Nu får du skärpa dig, säger Janne med ett skratt. Men vi körde många sträckor ifjol och det blev bättre mot slutet.
Men duon lär vara lite ringrostiga eftersom de inte suttit i samma bil sedan Midnattssolsrallyt i somras.
Något som talar för dem och alla andra startande i rallyt är att väglaget i Värmland blir bättre i år än i fjol. Då var det moddigt och mycket grus, nu är det fina vintervägar.
Vad betyder det för körningen?
– Dels så sliter man inte så mycket på däcken och det är ju den ekonomiska biten, dels känns det fel att åka på grus på vintern. Man har dessutom bättre fäste på snö och is med de här dubben och däcken än på grus.
Och hur långt kommer ni att hoppa i Colin's Crest (på 14:e och sista specialsträckan)?
Janne skrattar.
– I fjol hoppade jag fyra–fem meter max, men det berodde inte på att jag inte vågade utan mer på vad bilen tål. Vi får inte ha moderna stötdämpare utan det är gamla traditionella som fanns på 70-talet. Men låt säga att vi hoppar fem meter.
Publiken på plats kan alltid kolla om Janne når upp till det målet.