Han vet givetvis att vissa domare kan påverkas av att Nyköpingsboxaren Erik Skoglund har ett starkt hemmastöd i Danmark. Men det kommer han inte att ödsla minsta lilla energi på.
– En kvadratisk ring är en kvadratisk ring var man än placerar den. Det är första gången som jag boxas i Danmark och jag ser fram emot det, säger Glen Johnson.
Den artige Miamiboende jamaicanen tittar närmast förvånad på mig när jag frågade om han kände av jetlaggen fortfarande efter att ha landat i Köpenhamn 48 timmar innan vårt möte.
– Jag vet inte ens vad det där jetlag som alla snackar om är. Jag har aldrig känt av det någon gång. När jag landar i Europa är det bara att kliva in i den tid på dygnet som råder, är det natt går jag och lägger mig och är det dagtid forsätter jag att vara uppe – nej det där med jetlag vet jag inte vad det är.
Glen Johnson insåg i somras på ett abrupt sätt att den betydligt tyngre viktklassen cruiservikt inte var något för honom – efter att till sist bokstavligen ha blivit överkörd mot Ilunga Makabu i en match som gick i Kongo-Kinshasa.
– Nej, det var ingen bra idé att försöka få en cruiserviktskropp med den lilla ram som jag har, ler Johnson.
– Jag försökte banta ner mig i supermellanvikt till Supersix som gick 2012, men i dag känns det som att lätt tungvikt är min bästa viktklass.
Det är helt enkelt så att Johnson inte har gjort någon bra match sedan 2012. Men då gick han till semifinal i megaarrangemanget Supersix och förlorade där rätt knappt mot Carl Froch som i dag rankas som en av de bästa i alla viktklasser.
– Jag blev lite besviken på det domslutet, men han vann matchen. Efter det började jag göra en del saker. Och en del andra saker. Ja, jag fick problem som påverkade min boxning negativt.
Mentalt har han redan suddat bort alla matcher efter den där mot Froch.
– Ja, det här är första steget för mig tillbaka. Och det är definitivt ett lika viktigt steg för mig som för Erik. Vi har båda målet att bli världsmästare. För att jag ska kunna bli det måste jag förbi det här steget och jag tänker ta mig förbi det.
Känns det realistiskt vid 45 års ålder att sikta på ett världsmästarbälte?
– Absolut, jag tar hand om mig själv och behandlar just nu min kropp bra. Ålder är bara en siffra. Jag har fortfarande motivationen, kroppen känns jättebra och så länge den gör det fortsätter jag. Men jag boxas numera inte bara för att boxas och tjäna pengar på min sport. Jag boxas för att nå mitt mål: att bli världsmästare igen.
Han vet hur det känns att stå på den absoluta toppen; 2004 rankades han som bäst i världen inom alla fyra de stora organisationerna. Inför året snackades det bara om de mediala och med rätta upphuassade Roy Jones Jr och Antonio Tarver. Glen Johnson besegrade dem bägge – även om Tarver senare fick en returmatch som han vann.
– Ja, jag hade ett väldigt bra år 04. Det är stora minnen för mig. När jag först efter ett taktiskt ställningskrig, sport på väldigt hög nivå, stoppade Roy Jones Jr och sedan tre månader senare även tog mig an dåvarande världstvåan Tarver och gjorde en väldigt bra match mot honom och fick med mig domslutet var också det en riktigt skön känsla.
– Det var som du säger, att allt boxningssnack i USA kretsade kring de andra två i vår viktklass. Men jag hade verkligen tagit mig upp från botten till toppen. Det var som sagt en riktigt skön känsla. Nu vill jag uppleva den igen. Det är det som driver mig.
Vad vet du om Skoglund som boxare?
– Jag har sett ett par av hans matcher på youtube. Det är en ung men redan väldigt bra boxare.
Hur har du lagt upp din sparring med tanke på att han är en decimeter längre än dig?
– Jag är numera min egen tränare och har gått runt på tre olika sparringpartners. En var riktigt kort och en riktigt lång. Det spelar ingen roll – bara jag har en man framför mig.
Hur drar du nytta av din extremt mycket större erfarenhet än Skoglund?
– Jag tänker inte alls så. När vi väl är uppe i ringen på lördag så kan jag inte dra nytta av någonting. Då är det en match mellan två tuffa boxare som även har ett stort taktiskt kunnande. Därför är jag övertygad om att det blir en bra match.
– Båda kommer göra precis allt för att ta sig till nästa steg i karriären. Jag minns när jag också var ung och kände mig oövervinnerlig en sommardag 1997. Då lärde mig Bernard Hopkins att jag hade en bit kvar. Jag hoppas ju att det blir ungefär samma sak för Erik – och jag åker inte ända till Köpenhamn för att förlora.