– Det känns helt fantastiskt att sopa hem det där priset igen. Jag känner ju hela tiden att jag har bra stöd hemma i Nyköping, säger Skoglund som för dagen hade bytt sol i Nyköping till regn i Spanien.
Men Erik planerade in ett inomhuspass i det lokala boxningsgymmet och hinner med marginal hem till den 21 maj för att ta emot äran och de 15000 kronorna på samma stadshustrappa där en klassisk invägning skedde. Kvällen efter KOKADE hela Rosvallas stora ishall.
– Det var en sinnessjuk stämning; känslan när jag kom in i hallen toppar allt som jag har varit med om.
Annat var det i februari.
– Ja, till att börja med var det ett tråkigt år. Till och från kände jag mig riktigt osäker om jag överhuvudtaget skulle kunna komma tillbaka. Men visst blev det en fin avslutning; särskilt septembermatchen då jag fick vara med och ta tolvrondersboxning tillbaka till Sverige.
Så här i efterhand var du alltså osäker på om karriären var över?
– Ja, det var upp och ner. Det var två steg fram och ett tillbaka under min rehab. Men min fantastiska fystränare David Wahlgren var tvärsäker och läkaren rätt övertygad...
Den sista ångesten om det skulle gå kom på matchkvällen när Oleksandr Cherviak besegrades med ren säkerhetsboxning.
– Det kändes mycket tveksamt när jag värmde upp, men jag tänkte att kom jag bara upp i matchen så har jag varit med och gjort det. Det var jobbigt jag hade ju en hel del press på axlarna. Men om bara ryggen höll var jag övertygad om att jag skulle klara det där.
Är du nöjd med de bägge Rosvallamatcherna 2015?
– Analyserar jag dem i detalj så hittar jag ju brister och misstag. Men att jag kommer tillbaka och vinner klart mot bra motstånd får duga. Derek Edwards har ju en väldigt bra höger, som har skakat om flera än knocken på Badou Jack.
Samtidigt finns det ju en hel del som inte gillar proffsboxning och gärna hade velat se en annan vinnare?
– Absolut. Det är en kontroversiell sport, alla tycker inte om det. Men jag är glad att så många här i Nyköping verkar gilla mig och mitt idrottsutövande i alla fall.
Senast mot Ryno Liebenberg var det rätt otäckt att sitta ringside när blodet hindrade din syn och ringdomaren inte hade koll – hur ser du själv på matchen i efterhand?
– Det känns absolut som en krånglig tillställning. Precis när jag hade kontroll på honom i fjärde och femte sprang jag ju på en skalle och sprack upp. Det tog fokus från allt; inte en av de roligare boxningsmatcherna som jag har sett. Men återigen en ny vinst mot bra kille.
Det blev farligt där uppe va?
– Det var i alla fall därför som jag sökte clinch så ofta – för att undvika vänsterkroken mot högra öga .Det blev annorlunda boxning. Men det var också utvecklande.
Hur har läkningen av de bägge jacken gått?
– Det stora såret är nu ett ärr som knappt syns. Jag fick ju limma även ett annat, i ögonlocket. Det ställde till det mest under matchen, men är bra nu också, jag behandlar med lite salva för att mjuka upp och påskynda läkprocessen.
Vad kunde du ha gjort bättre mot Liebenberg?
– Kostat på mig att var mer avslappnad från början, efter det inte så mycket bråka om – i elfte visade jag att det gick att boxa ut honom även med blodet.