Cheerleading har exploderat i Sverige. För några år sedan, då tränaren Isabell Krantz själv var aktiv, fanns det bara 15 klubbar i landet. Nu är det minst 50.
Och Nyköpingsklubben Cheer Legacy har numera många aktiva ungdomar.
– Vi brukar säga att vi nått tresiffrigt, men jag tror att det är 97 närmare bestämt, säger Isabell medan tjejerna i seniorlaget, och den ensamma killen, tejpar ihop långsmalla mattor till en kvadrat och placerar den mitt i Multihallen.
Seniorlaget tränar tre gånger i veckan, klubbens övriga tre lag två gånger.
Man behöver egentligen ingen gymnastisk bakgrund för att lyckas i sporten. Talangen kan finnas där ändå.
Ida Berglund till exempel, gick från innebandy till cheerleading.
– Bollsporter har aldrig varit min grej, men med cheerleading stämde det direkt, säger hon och ler stort.
Belinda sysslade med akrobatik innan så för hennes del var övergången inte så stor.
– Jag blev kär i sporten direkt, säger hon med ett nästan bredare leende
Leendena finns där från det att träningen börjar tills den tar slut.
– The spirit måste finnas där. Kan man inte göra det på träning, kan man inte göra det när det gäller, säger Belinda.
Cheerleading räknas kanske inte som en sport av somliga personer.
– Folk tror kanske att det bara handlar om pompom och några tjejer som hejar och skriker på ett lag, säger Belinda.
– Nästan nakna tjejer, som hoppar och skuttar, fyller Ida på.
– Men det är så mycket mer, fortsätter Belinda. Man får sminka sig på tävlingar och det är glammigt och tjejigt, men det är en hård sport. Det ska se lätt ut när man står på mattan, publiken ska tycka "att det där kan jag göra också", men själv är man dödstrött.
Både hon och Ida jobbar i basen. Det är de som ska kasta upp topparna i luften. Det är topparna som kanske syns mest, eftersom de är högst i pyramiderna, men det är nästan baserna som är viktigast.
– Är det inte stabilt för toppen så blir det inget bra, säger Belinda.
Både Ida och Belinda anser att byggandet av formationer är det svåraste momentet i programmet
– Individuellt kan man ha svårt med hopp, men i byggruppen måste man hitta kemin. Alla måste lite på varandra, säger Belinda. Fångar man inte rätt är det en nacke i golvet.
– Det kan vara en näsa, handled, vad som helst, säger Ida. Men vi har inte råkat ut för någon allvarligare skada ännu.
För det mesta är det just basarna som drabbas av handleds- och knäskador. Mycket beroende på de konstiga vinklarna när de knuffar upp sin kompis i luften.
– Och sen offrar vi ju oss själva så att de inte ramlar ned, säger Belinda.
När SN hälsade på under en tisdagsträning saknades en del deltagare i gruppen. Därför blev genast en del formationer och byggnationer lite svårare att få till.
– Det hjälpte kanske inte heller att jag gjorde lite ändringar i programmet i helgen, säger tränaren Isabell.
Men just att det saknas personer på träningen ställer genast till det.
– Det går inte direkt att säga att man inte orkar komma till träningen, för då förstör man för alla, säger Ida.
– Det går inte bara att komma ibland. Det är älska eller hata, som jag sa, säger Belinda. Speciellt på tävling, men man kan inte tävla om man inte varit med från början.
Tanken är att laget i sommar äntligen ska ta ett RM-guld. De var på väg för några år sedan, men då blev det bara silver efter regelstrul.
– Vi ska vinna, säger tjejerna och är jättetaggade
Vad gör er till ett vinnande lag?
– Många kanske underskattar oss, för det vi gjort tidigare, men nu har vi haft ett år när vi byggt upp styrkan, sammanhållningen och vi är alla fokuserade på den här tävlingen, säger Belinda.
– Och eftersom tävlingen avgörs i Nyköping kommer det att hjälpa oss också, tror Ida.
Men först måste de kvala in på DM. Två av de tre anmälda lagen går vidare.