Tävlingen i Rosvallas multihall är lika med första gången som det arrangeras ett nationellt mästerskap i funktionalfitness för räddningstjänstpersonal i Sverige.
– Eftersom det är första gången, så vet ingen egentligen vad man ska vänta sig, säger Kalle Olsson, som är med och driver Sörmlandskustens crossfit där han också är och är instruktör.
Tävlingen går helt enkelt ut på att testa personerna eller lagets fysiska förmåga. I vissa grenar tjänar man på att vara lätt. I andra bitig och stark. I ett tredje delmoment kan det vara bra att vara lång.
– En enkel förklaring är att det är en blandning på tyngdlyftning, gymnastik och olika konditionsgrenar, förklarar Kalle.
– Det är funktionellt, inflikar Jimi Nielikäinen som är riktigt kvick i fötterna.
– Man blir aldrig fullärd och det gör det ju roligt, säger Rasmus Andersson, som är lång och snabb på långa sträckor.
De har bara fått reda på event två. Den första och tredje grenen kan vara i princip vad som helst.
– Visst kan det vara lite nervöst att inte veta. Men crossfit handlar så mycket om att ta bort sina svaga sidor. Är jag dålig på att gå på händer måste man träna på det – för det kan dyka upp sådana balansövningar, säger Kalle.
– Kommer det en grej som man inte kan alls så är det kört. För att vinna en tävling måste man vara bra på allt – även om vi som lag kan skydda varandra, ler Jimi.
De har redan pratat ihop sig taktiskt när det gäller det andra eventet. Killarna kan täcka upp för varandras svagheter.
– Det är ju skillnaden att tävla individuellt. Det är ingen hänsyn till vikt och längd, så alla tävlar mot varandra på samma villkor; ingen kan hjälpa mig om jag fastnar på ett moment, säger Anna Pekkari krasst.
– Sedan måste man vara lite taktisk och spara lite på krafterna så man inte är helt slut på tredje eventet, tillägger hon.
Anna Pekkari har spelat fotboll, senast med IFK Nyköping – på så hög nivå som division 1.
– Men i år blir det nog ingen fotboll. Jag var så skadedrabbad.
Du måste bli rätt så mycket hårdare i kroppen än dina motståndare av crossfit-träningen?
– Ja, det är klart att jag har tjänat på det, inte minst i kontaktspelet. Jag är ju inte så lång och stor men kan ändå stå ganska stadigt när jag möter mycket större spelare. I fotbollen finns det ju inga belastande vikter och sådant och då känns det mycket lättare att återhämta sig.
Kalle kommer från kampsport medan de andra har varit lagsportare. Alla har fastnat helt för det här med crossfit. Minst sagt.
– Det är fascinerande hur kroppen reagerar på träningen. Man kan träna på i ett halvår och inte köra ett enda pass med bänkpress. Men ändå har man ökat sin kapacitet där massor, säger Rasmus Andersson entusiastiskt – och de andra fyller i med mera exempel.
– Det är det som är häftigt, säger Nielikäinen.
Jimi fick ge upp innebandyspelandet efter skadeproblem.
– Men här är det bara kontrollerade rörelser och då funkar det.
– Det är ju mycket fokus på just att man gör rörelserna rätt i crossfit, annars får man inte momentet godkänt, tillägger Rasmus.
Kalle minns när man levererade en stor säck som det nästan inte gick att få grepp på.
– Men det är bara att tänka: lös uppgiften och bär upp den. Man får använda den kroppskännedom man har och improvisera, säger han och drar på sig "kaptensvästen".
Det är en viktväst ska sägas. En i laget måste bära det oket. Kalle är starkast och får ta den. Mot slutet av 200-meterssprinten – där han växelvis ska bära på lagkompisen Jimi – har Kalle tagit ut sig till bristningsgränsen.
– Jag är inte van med västen så det kändes värre att bli buren än att bära. Då blev det t u n g t. Egentligen är ju de andra snabbare så vi får se hur vi kör den grenen på tävlingen – det är fortfarande en del att slipa på.
Vilket just också är en hel del av tjusningen och utmaningen med X-Firegames . . .