Vi träffas i entrén på Rosvalla. Det är här Barrow, för det är så han vill kallas kort och konsist, spenderar en hel del av sin fritid.
– Fyra dagar i veckan och så är det match, säger han.
Att han bara varit här i ett år går knappt att förstå. Hans svenska är väldigt bra.
– När jag träffade honom för första gången i förra året så sa han direkt att han ville prata svenska och inte engelska, säger Susanne Lindh, som är god man och Barrows vän.
Och på den vägen är det. Barrow pratar svenska med alla.
17-åringen kommer från Gambia. Han flyttade ensam till Sverige. Då var Zlatan det enda Barrow visste om Sverige. Och bara det är en stor grej, om man spelat fotboll sedan man kunde gå.
– Men fotbollen är annorlunda i Gambia mot här. Där finns det inga serier eller lag. Det är kompislag.
Barrow berättar om spontanfotbollen. Om att bara ta med sig bollen ut och lira med sina kompisar. Att det inte finns tränare eller upplagda träningspass.
Och det var så han började spela även i Nyköping. Med ett kompisgäng i Brandkärr.
Att gå med i en klubb gick inte.
– Men då satte Susanne ihop ett lag åt oss, säger Barrow med ett strålande leende. Vi hade träning varje söndag.
Susanne skjuter in att det var ett korplag.
Med lite hjälp från Bissarna kunde sedan Barrow till slut dra på sig en "riktig" klubbtröja.
Och nu är det U21-laget som gäller.
Vad är skillnaden mellan den svenska och den gambiska fotbollen?
– Här är det mer så här. Rakt på, säger Barrow och visar med händerna. I Spanien spelade man mest runt och i Gambia är det freestyle.
Men hur var det då egentligen, att gå från freestyling till att spela positionsspel?
– Det kan bli lite tråkigt på träningen, men ibland får vi freestyla lite. Det är kul.
Han beskriver sig själv som en ganska aggressiv spelare.
– Man jag kan inte göra mål. Jag skulle vilja bli bättre på det och bli mer taktisk.
Barrow poängterar att fotbollen alltid varit hans hobby. Att han vill ha roligt när han spelar.
Men så speciellt roligt har det egentligen inte varit inledningsvis. Först skadade han ljumsken och nu är den högra foten stukad. Varför skadorna har kommit vet han inte. Kanske är det det nya underlaget.
– I Gambia spelade vi på grus, hela tiden, säger han.
Konstgräs stötte han på först i Sverige. Och det var här som han fick känna på vad riktig kyla var också.
– Kommer du i håg att du fick dra på dig tröja och långkalsonger under träningskläderna, frågar Susanne.
– Ja, det var fyra lager. Jag kunde knappt springa, säger Barrow skrattande.
Annars har han inget att klaga på det nya landet. Tvärtom.
– Om någon hade frågat på en tiogradigskala så hade jag sagt nio, säger han. Och det är mycket Susannes förtjänst.