Ingvar Åstedt känner till Vallen väl. 1948 blev han värvad till Hargs BK från Flen, eftersom flickvännen och senare frun var Urhargare.
Jag spelade till och med i veteranlaget som vann DM-finalen 1981. Då var jag 51 år, säger han och fortsätter skrattande:
Gissa vem som gjorde det enda målet.
Ingvar var helt klart en målspruta. Sista matchen med a-laget 1961 minns han väl.
Det var mot IFK. Vi vann med 53 och jag gjorde två av målen.
Sedan kommer det fram att han fick vaka målet efter pausen och släppte in lika många.
Det var speciellt på Vallen. Omklädningsrummen under läktaren var skraltiga. Och varmvatten var det inte tal om, säger han.
Olle Berg, som under många år tillhörde NSK innan den klubben gick samman med AIK och bildade NBIS, kommer även han i håg de där läktarna.
Det var 1949. Jag och min bror kom som bondlurkar till Nyköping från Bärbo. Vi stegade fram till det första omklädningsrummet, som var AIK:s och de sa "ja, ni kan komma ned och träna med oss". När vi gick till NSK:s bredvid så sa de "ni kan komma ned och träffa oss i morgon", så vi valde dem.
Då var Nyköping en friidrottsstad och på Vallen fanns det en snabb kolstybbsbana. Olle valde dock att kasta diskus.
Vi var fem klubbar på den tiden och vi hade tillräckligt med folk för att kunna arrangera femklubbsmatcher under höstarna, minns han.
IFK var tjejklubben. Det var först 1958 som NSK fick kvinnliga deltagare.
Jag var lärare på en flickskola så vi satte upp en lapp på anslagstavalan där. Vi trodde att det skulle komma mellan 1015 på träningen, det kom 70.
Förutom NSK, AIK och IFK hade även F11 IF och SGU (Gotemplarna) friidrottssektioner. De två sistnämnda försvann efter ett tag och NBIS bildades 1966. 1970 flyttade sedan friidrottarna till Rosvalla.
Under alla år arrangerades en hel del stora tävlingar på vallen. SM för juniorer 1965 var den sista stora.
Men innan dess hade vi galor. Vi köpte in stjärnor. Dan Waern var en av dessa. Han var löparkung i Sverige på 60-talet, berättar Olle.
Men det var stjärnor utan attityd. Olle kommer i håg en gala från slutet av 60-talet där stavhoppstävlingen fick avgöras i skenet från en billykta.
Det fanns ju ingen belysning på Folkungavallen då så när det blev mörkt fick vi binda en vit näsduk runt ribban och lysa på den med billyktor.
Runt 4 000 brukade dyka upp för att se dåtidens friidrottsstjärnor så man kan gissa att det var drag på läktarna.
Det var ju intimare där. Rosvalla var inte alls samma sak. Det var ju ganska blåsigt, säger Olle Berg.