IFK-tränaren Gunnar Bratt var helt lyrisk efter hemmamötet mot mittenkollegan.
– Det är den första matchen vi spelade bra i 90 minuter. Jag är helnöjd med spelet och kampinsatsen. Men 3–1 är i underkant, säger han.
Även målskytten Cornelia var idel leende när hon kom ut från omklädningsrummet.
– Det känns som om det börjar gå bättre. Jag hade en svacka, en lång svacka, som nu verkar ha gått över lite, säger hon med betoning på ordet lång.
– Jag börjar komma in i division 1-spelet, efter fyran, men det har tagit två år.
Vad är det som stämmer bättre nu?
– Jag har lärt mig att ta det lugnt med bollen. Jag känner mig lugn och vet hur jag ska spela.
Var trivs du bäst? Vilken position?
– Jag måste nästan säga forward, för det har inte gått så bra på yttermittfältet.
Så Edina (Begovic, måltjuv i IFK och spelledig i helgen efter sitt inhopp i det bosniska landslaget) får se upp?
– Ha, ha, hon är duktig hon också, men hon kanske får akta sig.
Det var även Cornelia som inledde målskyttet under lördagen. Ett pass/skott in mot mållinjen och Fia Jonsson behövde inte ens sätta foten till för att bollen skulle snurra in. Drygt 20 minuter senare störde hon Västeråsbacken så pass mycket att denne touchade in Alma Sjödahls skott mot mål.
– Säger du det, det har jag ingen aning om. Allt går ju så snabbt, säger Cornelia.
Däremot hade hon inga problem att komma i håg vad som hände sju minuter senare. Skottet i insidan av stolpen, som fick många att jubla.
– Ja, jag trodde i varje fall att det var mål, säger hon.
Och lobben över målvakten efter pausen, såg du att hon stod långt ute?
– Jag skulle verkligen vilja säga det, men nej. Jag chansade bara, men det är synd att den inte gick in, säger Cornelia med ett skratt.
IFK:s tredje mål stod i stället Sasse Rammo för. En snygg nedtagning i straffområdet och ett lugnt direktskott förbi Västeråsmålvakten. Snabbt, effektivt och utan krusiduller.
Och just då började solen skina. Regnovädret som drog in över planen strax före matchstart och som gjorde gräsmattan såphal, hade blåst bort.