– NEEEEEEEEEJ!
Maja är bestämd. Sockarna ska inte tas av. Hon klättrar upp i ribbstolen och vägrar komma ned.
Att söndagsgympan helt plötsligt flyttats till en tisdag och man bytt från Långsätterskolans gympasal till Svalstaskolans, så att SN kan vara med, ställer genast till bekymmer.
Regeln är annars att träningspassen inte får förändras. Allt bygger på rutin. Barnen ska veta exakt vad de ska göra och det är bara då och då förändringar i övningarna smygs in, allt för att skapa trygghet.
Passen brukar börja med ett upprop när alla sitter i en ring.
– Och vad brukar jag säga då? frågar Malin Andersson och tittar på sina elever.
– Jo, att ni ska öppna ögonen för att kunna se, böja öronen framåt för att höra och så stänger vi igen munnen, säger hon och gör en blixtlåsrörelse över munnen.
– Och så trycker vi på sitta-stilla-knappen.
Den sitter mitt på magen och Maja och Patricia härmar henne. När Maja hittar den speciella knappen så kan hon inte låta bli att göra hela rörelsen med ljudeffekt.
Söndagsgympan är till för ungdomar med någon typ av funktionsnedsättning. Gruppen ingår i Jazzgymnasterna och riktar sig till barn från sex år och äldre.
– Och man måste inte ha någon diagnos för att komma hit, poängterar Malin.
Men nu riskerar gruppen att läggas ned. Bara fyra ungdomar finns registrerade och man skulle behöva några fler till höstterminen.
– Det finns inte så mycket annat att göra för barnen än just det här i Nyköping, säger Petra. Fotbollen tyckte Maja var för rörig och i ridningen och kören var det mest äldre som var med.
– Det här är en viktig timme för dem, inte bara för att de måste röra på sig utan även för att de ska kunna säga till sina syskon eller skolkompisar att de håller på med något på fritiden också.
Den lilla hinderbanan, som ledarna och föräldrarna byggt upp, är anpassad för att passa gruppen. Det finns balansövningar, lite roliga plintar att hoppa ifrån och så rep.
– Jag vill ha en egen plint, säger Maja bestämt och hon vet exakt hur hon ska få en.
– Vi kan väl ta med oss en från skolan.
Patricia däremot gillar att balansera på bänkarna.
– Jag är inte rädd, men det är hon, säger Patricia och pekar på Maja, som genast protesterar.
Redskapsövningarna följs av en schalövning, som även kommer att visas upp på Jazzgymnasternas uppvisning den 4 maj. Här gäller det för alla att dels hålla i schalen, dels följa ledaren. I kringelikrokar går färden över armar, under armar, över bänkar och slutar i en stor gruppkram.
Att vara ledare för en grupp med ungdomar som har funktionshinder är inte helt lätt. Alla har olika problem och behöver hjälp på olika sätt.
– Man får anpassa träningen efter barnen, säger Malin. Men det är inte enbart fysisk träning vi håller på med utan även social. Det här bara att de ska vara tysta och visa hänsyn är viktigt och när vi gör mammaleken så ska de dessutom berätta vad de gör.
Att gruppen är viktig råder ingen tvekan om. Att Maja Moström skulle vilja träna varje dag om det fanns chans är helt sant också, även om hamburgerstället lockar mest nu.
Även Patricia tycker det är dags att äta efter all träning. Med söndagsgympans speciella ramsa ringande i öronen lämnar vi dem:
"Klappa med händerna.
Stampa med fötterna.
Vicka på rumpan.
Hejdå gympan."