Ett snabbt drag med handen genom håret, en kort blick in i det stora fönstret i Sporthallen och så är han redo.
Första intervjun.
Handbollen har alltid funnits i Lucas liv. Han berättar en historia om hur föräldrarna satt och tittade på VM eller om det nu var EM på BB.
– Medan jag låg där alldeles nyfödd, säger han och ler.
Och sen har det bara fortsatt. I sjuan bestämde han sig för att sluta med fotbollen för att helt kunna koncentrera sig på handbollen. Att tjäna pengar på sin sport är målet.
– Tyskland eller Spanien... Men det spelar egentligen ingen roll, bara jag får flytta utomlands och får ett heltidskontrakt, säger han eftertänksamt.
Eftersom pappa Fredrik, "Bobbo" kallad av hela Nyköping, och mamma Anneli båda spelat handboll är det kanske inte så konstigt att han fått just det här intresset. Men han känner sig inte tyngd av namnet på något sätt.
– Jag har ingen press på mig. Det är en helt ny generation nu, säger han. Jag är alltid lugn, det är jag alltid inför en match också.
Vem liknar du spelmässigt på planen, mamma eller pappa?
– Ingen aning... Min mamma säger att jag är lik henne, men det är om allting.
Du har pappa som tränare. Hur fungerar det?
– Bra. Det är han som lärt mig det mesta. Hemma är han pappa, här är han bara tränare.
Allting kretsar med andra ord kring handbollen numera. Och det är klart, så mycket fritid mellan träningspassen har han knappt.
– Jag ska träna på gymmet nu vid fem och så vid åtta är det den vanliga handbollsträningen, säger han som exempel.
Just styrketräningen är något som han hållit på med mycket den här sommaren. Fyra gånger i veckan har han försökt vara på gymmet.
– Mest för att man bygger upp allmänt och sen är det ju lite snyggt med muskler också, säger han leende.
Det kan bli fler gympass i höst, plus ett löppass i veckan. Lägg till tre handbollsträningar med A-pojkarna, två i skolan plus att han ska träna med a-laget.
Man blir trött bara man tänker på det.
Lucas har egentligen aldrig varit så vältränad som i år. Det var knappt efter-säsongsträningen tagit slut förrän träningen inför Partille cup började. Efter det tränade han för Rikslägret.
– Jag har nog haft en vecka ledigt, säger han efter en del funderande.
Men han vet att det är just träningen som kan ta honom någonstans.
Rikslägret ja, där fick han en prestigefylld plats i Allstarlaget.
– Jag och min kompis Samuel Lindberg var och handlade på ICA när de andra fick beskedet, så när kompisarna berättade att vi blivit uttagna båda två trodde vi inte alls på det, säger han. Men det var skitkul.
Som grädde på moset såg P98-laget till att vinna matchen mot de ett år äldre killarna.
Nu väntar sista året med P97-98-gänget. Nästa säsong slussas en del spelare in i a-laget. Redan förra året tränade Lucas mycket med just det gänget och mer lär det bli. I helgen var han till exempel uttagen till ett a-lagsläger.
– Det är bara positivt att träna med dem. Det är mer fysisk handboll och det går snabbare. Man lär sig mycket. Och det var ju bra att jag inte skadade mig. Det är ju lite läskigt ändå, man måste vara väldigt bra tränad för att klara det.
Den nya tränarduon gillar han också.
– De säger rakt ut vad de vill ha, Robert (Krantz, den förre tränaren) var lite för snäll mot oss spelare, säger Lucas. Och så är de mer rutinerade. De har ju tränat världens bästa lag (Hammarby).
Av den anledningen kan det kännas helt okej att stanna i Nyköping ett år till.
Lucas var nämligen på väg att flytta västerut nu till hösten. Han var en av många sökande till riksidrottsgymnasiet i Göteborg och var nära att knipa en av åtta åtråvärda platser.
– Jag hade nått sista steget och då sa jag att jag kanske inte ville flytta ifrån Nyköping. Det var nog därför de strök mig, men det är något jag ångrar i dag. Det hade varit jättekul att åka ned till Göteborg.
Men här hemma kan han koncentrerar sig på att ta en landslagsplats.
Två uttagningsläger återstår och fyra spelare ska bort.
– Vi är fyra just nu ute på min vänsterkant, säger han.
Laget blir inte klart förrän nästa sommar. Då har även 99-talangerna haft sitt läger. På spel står en biljett till för-OS i Tokyo.
– Men det är ingen risk att jag inte ska klara det, säger han bestämt.