Douglas Lindelöw inledde världscupsäsongen i hoppning med två felfria rundor på sin häst Casello. Tiden i omhoppningen, dit nio ryttare kvalificerade sig, räckte till sjunde plats i premiären i Oslo.
Linda Heed och hade ett nedslag i grundomgången, men red snabbast av alla på fyra fel – och slutade därmed som fin tia.
– Jag är glad att vi lyckades genomföra ritten helt enligt planen. Jag drev inte alls på utan körde bara den galopp som jag trodde var bäst för att klara alla hinder, säger Heed.
Bee Wonderful var snabb. Och hon hoppade rejält högt på 80 procent av hindren som i världscupsammanhang är uppåt 1,60 höga.
– Det är klart att man känner att det är högt. När man besiktigar banan och ett par hinder är högre än man är själv.
Det var imponerande luft – som lovar mera.
– Ja, så känns det. Hon har varit jättebra utomhus. Men jag var lite orolig för hur hon skulle reagera i första inomhustävlingen inför så här mycket folk. Men alla små frågetecken blev till ett stort utropstecken. Jag är i stort jättenöjd.
Henrik von Eckermann, som växte upp i lilla Ripsa, blev 22:a efter två nedslag på VM-hästen Gotha.
Jur Vrieling, som tog lag-VM-guld med Nederländerna i franska Normandie i början av september, vann tävlingen.
Heed hade tack vare intensiteten i galopptempot och luften över hindren faktiskt kunnat vara med och slagits om pallplatserna. Det var "bara" den där smala oxern som föll. Ett klart nedslag på ett mellanhinder som ansågs vara ett av banans lättaste.
– Hindret i sig är egentligen absolut inte svårt, så det är klart att man grämer sig lite att man kanske inte höll uppe skärpan hundra procent varje sekund av ritten nu när Bee Wonderful var så enorm bra, säger Heed.
Men nu är alla hinder på en världscupbana mer eller mindre luriga.
– Ja, å andra sidan är det lätt att hästarna tror att det är ett vanligt rättuppstående hinder eftersom man kommer direkt från ett par bredare oxrar, analyserar en trots allt rejält belåten Heed efter att just ha passerat tullen med hästbussen.