Det är inget glassigt fordon Nicklas tar sig fram med på gatorna i Trosa. En gammal, svart flakcykel, visserligen nyrenoverad, men ändå.
– Jasså, du tycker inte den här är snygg, säger han med ett skratt när jag påpekar att jag hade velat se ett vrålåk.
Solbrännan sitter där och leendet likaså. Han ser lugn och avslappnad ut. Det återstår drygt två veckor av Sverigesemestern så än finns tid att koppla av. Visserligen har isträningen med NHL-kompisarna i Stockholm startat, men hockeysäsongen verkar ändå långt bort. NHL-campen börjar först den 17 september.
Och den här gången kan Nicklas glömma vinterkläderna hemma. Medan han och Rita kopplat av i Sverige har flyttlasset redan gått tvärs över landet. Från Philadelphia i nordost till Phoenix i sydväst.
– Det mesta praktiska ska vara klart, säger han. Vi åker över i mitten av augusti för att reka lite. Det tar lite tid att bo in sig, veta var man ska käka, handla och så.
Vi börjar prata om alla attraktioner runt omkring i Arizona och närbelägna Nevada och Nicklas ser genuint glad ut.
– Det här kommer att bli bra. Det är ett nytt kapitel i karriären och i livet, säger han med eftertryck.
Lite skillnad mot när telefonsamtalet från agenten kom i slutet av säsongen.
– Visst det här är hockeylivets baksida och man försöker förbereda sig på det, men när det där telefonsamtalet kommer....ja då är man lite chockad de första dagarna.
Men det gick rykten om en trade redan vid årsskiftet, så det kan inte ha kommit som någon överraskning eller...?
– Både och. Vi var åtta backar med ettårskontrakt och det betyder att vissa fick sitta på läktaren under en del matcher. De sitter i samma båt nu. Jag tror att de redan är uppe i nio backar. Visst är det bra att ha en bredtrupp, men den kan bli för stor, speciellt om man tittar på lönetak, så det var nog tyvärr därför man fick gå.
Traden blev lite enklare i och med att Arizona jagade honom. Nicklas säger att det är kul att känna sig efterfrågad, dessutom hade han Coyotecoachen Dave Tippett som tränare redan under Dallas åren.
– Han vet vad han kan begära av mig och jag vet vad han förväntar sig av mig. Och det är bra. Jag behöver inte leta någon ny roll.
Kontraktet löper på ett år, sedan vet inte Nicklas vad som händer. Lika osäkert är egentligen läget för klubben i sig.
Det har pratats under många år om en lagflytt, stör det dig?
– Det var likadant när jag spelade i Dallas. De hade också ägareproblem. Nu ska det finnas ett kontrakt som löper på två år. Jag tror att de vill ha kvar hockeyn så länge det går i Arizona, men jag försöker inte titta så långt framåt. Jag har ett år kvar på kontraktet och det är så långt fram som jag tänker.
Coyotes var näst sämst av alla i serien förra säsongen, men det avskräcker inte Nicklas.
– Resultatmässigt var det ett tungt år. Men tittar man på ligan de senaste åren så är det alltid några nya otippade lag som är med och fajtas om Stanley cup bucklan. Och tvärtom är det några lag som tippats högt men som inte når ända fram. Det är ett bevis på att ligan är tajt. Nu håller man på att bygga om laget i Arizona. De kommer att plocka upp ett gäng unga spelare och satsa på framtiden. Och det är inget som sker direkt. Men det känns kul att komma dit och försöka hjälpa till och bygga upp något med min erfarenhet. Det kommer att bli tufft, helt klart, men vi ska försöka få till ett bättre resultat än förra året.
Säsongen som gick var Nicklas bästa så här långt poängmässigt. Det blev till slut fem mål och nio assist.
– Ja, vad ska man säga, det är mycket tillfälligheter. Jag har haft lägen tidigare också, men inte kunnat trycka dit dem, i år ramlade de in. Det var inte så att jag körde extra skotträning, säger han leende. Ibland har man flyt och det är bara positivt.
Skadorna, som han nu kan avslöja, var i axeln och en hjärnskakning.
– Men bara småsaker egentligen. Inga operationer krävdes och är man bara borta tre veckor under en säsong så är det en bra säsong.
Semestern i Sverige har varit avkopplande. Huset på ön, 20 minuter med en motorbåt från Trosahamnen, har bland annat fått en kompost och en grillavdelning.
– Jag gillar att gå och pula, men jag ser det mer som terapi. Det finns alltid något att göra när man har hus, det tar aldrig slut, men det är det som är roligt. Att hitta på nya projekt.
Ön är inte jättelik och stugan har inget vatten eller el.
– Jag gillar skärgården och havet, det har jag alltid gjort, och när jag köpte ön så var det till familjen. Det är här vi ska skapa minnen. Vi har redan haft hur mycket trevligheter som helst där ute, säger han småleende.
Han hyr ogärna in yrkesmän för att fixa saker utan gillar att prova sig fram. Tummen mitt i handen har han kanske inte, men Nicklas erkänner att det brukar ta tid när han ska göra något.
– Men det är lite grejen, att efteråt kunna säga att man gjort just det här.
Under några år har flickvännen från upperstate New York, Rita, följt med Nicklas hem. Precis som hunden Trevi.
Nicklas rodnar nästan när jag slänger fram påståendet att förhållandet måste vara ganska seriöst vid det här laget eftersom han börjat prata om en flickvän.
– Det är roligt...och stabilt. Vi trivs bra och har kul ihop. Det är ju kul att hon trivs i Sverige också.
Så du kanske blir amerikan till slut?
– Det får vi se. Det beror på hur det går i hockeyn, det är det som styr i första hand, och vad man ska göra när man spelat klart.
Men du måste ha börjat tänka på karriären efter hockeyn?
– Lite har man kanske börjat planera, men det är fortfarande långt kvar.
Och första matchen blir mot Gnesta IK. Torsdagen den 13 augusti drar Nicklas och hans NHL-kompisar in i Bengtåsborgen. En tradition som han ogärna bryter.