Agneta förklarar att hon får med sig Anna Olsson, K2-kompisen från det legendariska guldloppet i Los Angeles-OS 1984.
– Ja, det är meningen att Anna ska komma ända från Bergen där hon bor och att det här blir ett sätt att hänga tillsammans under en trevlig helg, säger Agneta Andersson.
Men de kommer inte att paddla ihop denna gång. Besättningarna lottas. Allt från rena nybörjare till tävlande ungdomar kan hamna tillsammans med världsmästare och OS-medaljörer.
– När jag var ungdomspaddlare skulle jag i alla fall ha inspirerats och fått en kick. Det är ett jätteroligt initiativ som jag faktiskt inte hade hört talas om förrän nu.
Vad är nyckeln till en bra besättning i kanot – förutom individuellt starka kanotister?
– Den stora grejen är helt enkelt tiden. Det handlar väldigt sällan om att det klickar direkt mellan vissa stilar utan man måste helt enkelt nöta oerhört massa timmar tillsammans, säger Agneta.
Undantaget är då innan OS 1996 i Atlanta. Då kastades Agneta in i en redan favorittippad K2:a – och levererade ett fantomlopp i finalen. Men så fanns rutin av bakbrunnspaddling i massor.
– Det blev så att jag trivdes klart bäst i bakbrunnsrollen. När man paddlar K2 gäller det dels att trycka på så den där fram känner kraften. Visst, det handlar om kraft – men också tajming. Synkroniseringen ska vara med någon tiondels fördröjning så man får till den där kicken; sådant tar ofta oerhört många timmar att nöta in.
Hur stor skillnad var det att paddla med Susanne Gunnarsson jämfört med Anna Olsson?
– Inte så stor som man kan tro. De är väldigt olika tekniskt men för mig som bakbrunnspaddlare blir det ungefär samma roll.
Hur är känslan innan start när du sitter bakom en kanotist som du vet kommer driva upp ursinnigt tempo?
– Jag tror så här många år efteråt att den stora nervositeten innan de stora loppen mest berodde på att man visste hur ont det skulle göra för att ta medalj, ett oerhört smärtuttag.
K4-loppet i Los Angeles som ni ledde så solklart strax innan målbojarna är väl ett bevis på hur tufft och viktigt det är att följa med i draget ända in?
– Ja, och det är väldigt ovanligt att det blir en så stor miss i det läget i en så stor final. Men det är ett klart bevis på att det inte räcker om tre synkar perfekt i alla 500 meteri en K4:a.
På 2000-talet är det kliniskt fritt från stora svenska medaljer i K4:a. Agneta spår en liten ljusning,
– Jag tror en hel del på tjejernas K4:a nu. För att ta nästa steg måste gänget verkligen få tiden att nöta ihop. Men jag tror också att det kommer behövas att en kanotist med ännu större K1-kapacitet, som Sofia Paldanius, sätter sig i K4:an för att alla ska höja sig och ta det sista stora steget.