Säsongen 2016 måste gå till historien som IFK Nyköpings fotbollsdamers mest röriga, den mest vingliga och den mest… ja, jag saknar egentligen vettiga ord för att beskriva året.
Men okej, jag gör ett försök att förklara hur jag tycker den sett ut: tänk er en vindtunnel där man provar ut aerodynamiken och strömlinjeformen på olika produkter. Det blåser som satan rakt emot från sidan.
Där har IFK Nyköping placerats.
Fast i ett konstant blåshål alltså? Nej, så bra har det inte varit. Jämna plågor är något man lär sig leva med. Då hade man kunnat stå grymt framåtlutad i vinddraget hela tiden.
Det har snarare varit plötsligt uppkommande stormbyar. IFK som klubb har stått där i vindtunneln när någon vridit på draget från noll till hundra på ett kick.
Visserligen har föreningen IFK som helhet skickligt lyckats parera det mesta som blåst in rakt i ansiktet. Men det är en hel del folk som trots allt sopats bort under säsongen.
Det började redan innan seriesäsongen startat då sportgruppen tackade för sig efter hård intern kritik. Framför allt kritiserades att de inte lyckats få egna anfallaren Edina Begovic på nytt kontrakt. Edina kontrakterades sedan men hon försvann innan sommaren, kritisk över för lite speltid.
I efterdyningarna slutade även assisterande tränarna Hans Taawo och Tomas Kjellberg. Stora delar av den tanke med en bred tränarstab runt huvudtränaren Jan Frank som presenterades i november var därmed raserad.
Turbulensen fortsatte. Under sommaruppehållet försvann två spelare till. Med fyra omgångar kvar att spela, när kontraktet i praktiken grejats, sparkades även tränaren Jan Frank.
Indirekt antyddes att spelarna hotade med att sluta ("en del i strategin för att bibehålla en stark trupp i år och under nästa säsong" citat IFK:s hemsida) och inte längre kände någon glädje ("Tillsammans med tjejerna skapa glädje och motivation för att ta oss tillbaka till toppen i serien").
Åter fick beslutet följdverkningar. Försvarsspelarna Hanna Johansson och Elin Forzelius gillade inte agerandet och slutade. Den förstnämnda hade precis kommit tillbaka från mammaledighet. Innan denna ledighet var hon lagets bästa försvarare, en rutinerad energispelare och ledarfigur. Perfekt och viktigt för ett lag med många väldigt unga spelare i truppen. Att tappa Hanna var en stor förlust.
Med nya tränare vid rodret (Jeremias Varas och Magnus Thell) avslutade i alla fall IFK seriesäsongen på ett förtroendeingivande sätt. Bra gjort men dra inte för stora växlar över det. Den input som en ny tränare ger till en trupp är väldigt ofta som ett smashläge i tennis. Det är svårt att misslyckas. Ny röst ger ny snabb energi. Jag säger inte att de skulle misslyckas om de fortsätter. Men det är först över tid som kvaliteterna prövas.
Samtidigt blir de här positiva vibbarna Varas/Thell fick fram på slutet en tuff utmaning för nye huvudtränaren Neil Franklin. Naturligtvis vill tjejerna att den känslan ska fortsätta.
Nu har Franklin varit smart och sett till att diskutera, lyssna och även förklara hur han tänker för ett tiotal av spelarna innan han tackade ja till ordförande Tomas Fribergs erbjudande. Ett smart sätt att mildra den effekten.
Franklin är verkligen värd den här chansen när nu klubben först och främst sökte en lokal lösning. Han har under flera säsonger med Hargsdamerna sett de bästa spelarna han tränat fram försvinna till framför allt Tun och just IFK. Ändå har han fortsatt.
Trots allt har IFK som förening mycket att rätta till. Framför allt måste föreningen börja visa stabilitet. Det finns talang i damfotbollsföreningarna runt om Nyköping. Men attraktionskraften minskar betydligt när klubben visar upp denna rörighet och instabilitet. Det är jag övertygad om. En sådan här vinglig säsong till vore förödande. Klubben måste verkligen pricka precis det som man skrev på sin hemsida när tränare Frank fick gå.
Och man måste se till att vårda sina talanger med omsorg. Ibland är det lite si och så med det. Ett exempel: en vecka under sensommaren spelade en av klubbens unga talanger match lördag, söndag, tisdag, fredag, lördag. Fem seniormatcher under sju dagar. Det är naturligtvis käpprätt åt helsike. Observera att detta inte är spelarens fel. En ung spelare ställer alltid upp när man blir tillfrågad. Det är en fråga för ledare och klubb att se till att det inte händer.
Det som på sitt sätt är paradoxalt är att styret runt damlaget, jag ska inte säga aldrig men det var i alla fall länge sedan, varit så brett som nu. Då vore det väl tusan om man inte skulle kunna få skutan på stadig kurs igen.