De sex kilometerna i försommarvärmen gladde inte enbart motionärerna i Gnesta. Även det väl tilltagna beståndet av myggor var mätta och belåtna efter att åskådarna donerat blod i målfållan vid kommunhuset.
Med en svärm runt huvudet pustade Joakim Theorén ut efter målgång. Försprånget till tvåan Andres Nyhlén var ganska stort. Men så fick han också en bra uppvärmning.
– Jag sprang med minsta pojken och mellersta pojken, säger han och ler.
Vad tyckte du om den nya bandragningen?
– Den var bra, jag gillar ju backar. Jag är ju uppfödd här och då måste man gilla backar, man har inget val.
Tidigare spelade Joakim hockey med Gnesta IK, men lade av för ett tag sedan.
– Det går inte att hålla på med lagsporter och ha familj och jobb. Då är det enklare att ta med sig löparskorna när man är ute och åker.
Tanken är att han ska ställa upp i Runningtour. Där ingår bland annat Trosa Stadslopp.
– Jag har fått en bra start nu i varje fall, säger han och blinkar.
Först i mål i damklassen var Anna-Stina Påledal från Linköping. Knappt anfådd fixade hon segerintervjun.
– Jag brukar inte ställa upp i sådana här lopp, men min mans familj är härifrån och jag tyckte det skulle vara kul. Dessutom är min son med i den här klassen och lilltjejen vann den första.
Att banan var backig störde knappast.
– Som orienterare passar det mig bra, säger hon. Och så var det jättehärligt väder.
Lena Sandberg, Gnesta, slutade lite längre ned i resultatlistan men var minst lika glad när hon gått i mål.
– Jag har inte gjort något på 20 år så nu tyckte jag att jag skulle börja, säger hon. Jag vill bli lite hälsosammare.
Och du är inte avskräckt efter tävlingen?
– Nej, det tror jag inte, säger hon med ett skratt.
Eftersom Gnesta Marknadslopp är en folkfest var det en hel del barn- och ungdomsklasser också under fredagskvällen.
En som var lite extra glad efter målgången var tolvåriga Ella Nilsson, som var snabbast i F12-klassen.
– Jag har varit skadat ett tag och inte kunnat träna på en månad. Men nu kändes det bra. Jag hade lite ont i halsen bara mot slutet.
Kunde du ha sprungit mycket längre?
– Jag hade inte jättemycket kvar, erkänner hon.