– Det känns helt sjukt att jag står här och har klarat mig igenom den första Ultravasan. Efter en mil när jag kom upp på myrarna var det blött och klafsigt. Sedan började det ösa ner. Fötterna fastnade. på många ställen senare blev det så mycket lervälling att man till sist bara brände rakt igenom blöthålen. Det var vidrigt, säger Tobias Fröberg – med ett leende.
Han är påtagligt stark mentalt. Men så har han också härdats redan i barndomen. Förutom skadebakgrunden med fem (!) knäoperationer var det när att gå riktigt illa vid ett otäckt tarmvred redan som elvaåring.
– Jag var nära att dö. Jag vet inte om det är allt det här och åtta långa år med sjukgymnastik som jag har gått igenom som gör att jag helt enkelt inte får tanken att ge upp under loppen som jag har genomfört.
Tillsammans med pappa Mats bestämde han sig för att genomföra klassikern förra året.
– Det var då träningsgrejen tog fart för mig.
Vasaloppet strax över sju timmar var en smakstart. Han tränade cykel och kom runt Vättern på 11.25.
– Men sedan hade jag knappt tränat simning, koncentrerade mig helt på cykeln. Och med bara halv våtdräckt domnade benen bort. en funktionär rådde mig att bryta. Men jag vägrade.
Lidingöloppet på 3.07 och så kom idén om Ultravasan. Starten blev inget vidare. Han fick stå och vänta över en timme vid starten.
– Jag fick väldigt ont i vaden efter ha bara sprungit någon kilometer och då undrar man vart detta skulle ta vägen – och vad man håller på med. men jag kom igång sen...
Med tre kilometer kvar väcktes känslan att det här är på väg att ta slut.
– När jag sprang genom tunneln ut till Moraparken hände det något. Då hade jag gått långa sträckor. Jag var som i en bubbla, började se färgfält och var inte riktigt klar i huvudet från och med backarna upp mot Oxberg.
Han snittade länge kilometrarna för en sluttid på elva timmar – segraren hade knappa sju. Men han tog sig i mål på 12 timmar 33 minuter – och målet var hela tiden bara ett:
– Jag kunde ju inte ha något annat än att ta mig i mål med tanke på att jag är nybörjare när det gäller långlopp. Eter backarna upp mot Oxberg och massagen blev det mer och mer att jag fick gå. Varje liten backe blev en strapats.
Vad blir nästa steg efter det här?
– Det tog ju ungefär de här tre dagarna att återhämta sig både fysiskt. Men mentalt började jag ganska snart börja fundera på vad som kan bli nästa stora utmaning. Jag funderar faktiskt på en Ironmandistansen på triathlon.
Då måste du lära dig att simma ordentligt va?
– Ja, ha ha, det är nog bäst,
– Sedan har jag aldrig sprungit något maraton. Men det är något som jag skulle vilja springa också.
Han är egentligen en lagmänniska, men har blivit helt såld på det här med långlöpning.
– Jag är nog i grunden fortfarande en lagmänniska så det sjukaste av allting är nog att jag kan förmå mig att köpa en startplats tre veckor innan Ultravasan, ta ett boende i Mora och dra dit utan att ha någon att springa med – men jag fick ett enormt stöd längs banan av min flickvän.
Han kommer aldrig att glömma grattiskramen efter att ha varit en del av den allra första Ultravasan.
– Jag är en känslomänniska, så då bara brast allt. Sedan började man frysa, läpparbna var på väg att bli blå – innan jag kom in i värmen och fick massage. Då somnade jag på en sekund.