Vi träffas på Hellmans för en fika. Victoria beställer en kladdkaka med vispgrädde.
Tränar man fem gånger i veckan kan man kosta på sig lite godis fast det inte är helg.
Den gångna helgen var fylld av träning. Victoria, lillasyster Veronica nio år och pappa Thomas åkte då till Stockholm för ett två dagar långt femkampsläger.
– Då får jag träna hinderbana. Det är enda gången jag kan göra det, säger Victoria och ler brett.
Det värsta var att bästa kompisen från Skåne, Saga Weische, inte fanns på plats.
– Och vi är de enda barn som håller på med det här. Annars är det bara vuxna, säger Victoria. Det är tur att min syster har sagt att hon vill börja träna också.
Militär femkamp består av grenarna simning med hinderbana, hinderbana, skytte, granatkastning och terränglöpning.
Under den första dagen klaras två grenar av, under den andra resterande tre. Terränglöpningen avslutar alltid och där är det jaktstart som gäller. Den som har bäst poäng så långt får även starta först och kommer att känna flåset från konkurrenterna i nacken.
Det fick Victoria känna av i sin första och hittills enda tävling så här långt. Premiär var faktiskt SM.
– Men de hade räknat bort kast och skytte och det var jag bättre på än Saga, så hon kom i kapp mig ganska snart. Jag tycker inte om att springa egentligen. Jag har astma också och det är svårt att springa om jag inte tar mina mediciner.
Inte tycker hon om att träna heller.
– Jo, jag tycker om att träna med kompisar, men inte själv, säger hon och slickar av skeden som varit fylld av grädde.
Och veckan är fylld av träningspass. I varje fall när hon bor hos pappa.
– Mamma vill ha mig hemma lite på kvällarna också, säger hon.
Victoria tränar basket på onsdagar, friidrott på tisdag och torsdagar, hon rider på fredagar, skytte på lördagar och simning tidigt på söndagsmorgnar.
Men hinderbanan kan hon alltså inte träna på. Och det är det som hon verkar tycka är roligast.
– Killarna brukar ha 20 hinder på sin bana, tjejerna 16 och vi runt tio. Vi får kolla innan tävlingen vilka som vi klarar av.
Lejongropen är en av dem som Victoria klarat av – en gång.
– Det är en grop som är ungefär lika stor som det här rummet, säger Victoria och vi tittar runt i cafét.
– Man ska hoppa ned i den och sen hoppa ur. Det är jättesvårt och jag klarade det inte på första försöket.
Den så kallade "Mattpiskaren" är ett annat hinder som det krävs en hel del mod för att klara.
– Man ska klättra upp på tre stänger och så måste man slänga sig lite över den sista och den brukar vara ganska hal den stången, men är man bara snabb så går det.
Eftersom en del av hindren är tre–fyra meter höga är det bra om man inte är höjdrädd och det är inte Victoria.
– Det har jag aldrig varit, säger hon och skrattar.
I kastgrenen använder sig deltagarna av granatatrapper.
– Jag tror i varje fall stenen ska likna en granat. Jag har ju inte sett någon tidigare, säger Victoria.
Men just nu är de riktiga modellerna lite för tunga för henne och Saga så de får nöja sig med golfbollar.
– Man ska först träffa olika ringar i marken och man får olika poäng för det. Sedan ska man se hur långt man kastar, förklarar hon.
I simhinderbanan gäller det att ta sig under och över vissa föremål.
– Jag har gått i crawlskola så det kan jag, säger hon. Men vi barn behöver inte ta oss upp på det sista bordet. Det är lite för högt upp så där räcker det att vi nuddar den så stannar de tiden.
Med tanke på att så mycket ska hinnas med på så kort tid som möjligt så är det här en sport som kräver en hel del. Pappa Thomas pratar om explosivitet, uthållighet, snabbhet, mjölksyra.
– Men det är roligt också, säger Victoria. Jätteroligt.