Låt vara att Alva tillsammans med Bråvikens Melina Andersson kom nia på K2 200, som inte är en OS-distans. Men det är ändå många av de bästa som kör sprintdistansen – och det finns få kanotarenor i världen som skapar så elektrisk stämning just vid läktardelen de sista 200 meterna som Szeged. Minns bara spurten när Henrik Nilsson och Markus Oscarsson tog VM-silver där.
Inspirerande vara att få paddla upp till start tillsammans med det på damsidan formligen exploderande Nya Zeeland med världsettorna Lisa Carrington/Aimee Fisher.
– Det var skithäftigt att få uppleva första seniorfinalen just i Szeged. Folk har KOLL på kanot där. Men man känner ju av spänningen när det är extra mycket publik – och coolt att få köra mot de bästa, sammanfattar Alva Johansen efter hemkomsten där hon var rejält taggad och lade in ett extra styrketräningspass.
Alva Johansen har paddlat väldigt mycket K2 tillsammans med Melina Andersson, men den här gången fick de veta strax innan avfärd att det inte bara skulle bli K4 utan också ett test i K2:an. Det föll väl ut för Sverige som hade två K2:or i finalen där det inte var något att göra åt besättningen med Karin Johansson, som håller världsklass.
De hade behövt några pass tillsammans innan men bara att ta sig till finalen var godkänt med plus i kanten.
– Det var ganska blåsigt och i finalen hade det varit en fördel att köra på andra sidan. Men erfarenheten var viktigast och det var kul att bara köra. Det finns alltid att jobba på. På 200 går allting så fort, men semin var ett skitbra lopp av oss.
Svensk damkanot andas positiva vindar och det är en ganska stark årskull med Alva och Melina som ska fylla på för att det ska bli bra OS-kvalbesättningar nästa år – och innan dess U23-VM i slutet av juli.
– Verkligen! På den här resan delade jag rum med Linnea Stensils (OS-finalisten som var tvåa på K1 200 i Ungern, vår anmärkning). Bara att lära känna henne och få tips och råd var häftigt. Inspirerande eftersom det är Linnea – och även Karin – som vi jagar på tävlingarna hemma i Sverige (närmast Hofors). Kommer vi närmare Linnea och Karin så närmar vi oss också världseliten.
Huvuduppdraget i Szeged var att testa en potentiell besättning till U23-VM: i tur och ordning Anna Maria Zagorska, Alva Johansen, Melina Andersson och Julia Lagerstam.
– Det var okej, vi gick till B-final och alla i A-finalen rena seniorbesättningar. Det var ganska få U23-kanotister som var före oss. I B-finalen var det några U23-besättningar som har gått bra i VM, så vi vet att vi gjorde ett bra lopp – speciellt tidsmässigt. Om vi nu får åka, hoppas jag att vi kan få reda på det snart så vi kan samträna mycket mera.
Vad kan framför allt bli bättre?
– Det vi verkligen kan jobba på är att komma i väg i starten. När vi väl kommer i väg körde vi RIKTIGT bra.
Hur är det att köra världscup och tänka på elitkarriären i kanot mitt i studenttiderna?
– Värsta är att jag har mycket plugg att ta igen eftersom jag har haft kanotfokus hela året. Just nu vill jag ta tag i det som jag har missat och det blir ju störande nu när tävlingarna startar. Men då tänker jag på att det är slut med pluggandet snart och i sommar kan jag bar paddla...
Hinner du det bli något studentfirande för din del?
– Ja, det vill jag göra, lagom mycket. Jag funkar bäst när jag har en bra balans.