På SN jobbar man en hel del med unga människor. Nu i sommar har jag haft förmånen att få skriva för tidningen. Sedan många år tillbaka finns S.N.U.S, ett slags ungdomsavdelning på SN. När jag frågar Anna Falk om varför hon anser att det är viktigt att ungdomar får sina röster hörda svarar hon att hon vill spegla verkligheten.
– Det finns så mycket olika människor i vårt samhälle. Unga, barnfamiljer, pensionärer… skulle vi inte låta ungas röster höras vore det inte en verklig bild, säger hon.
Anna påstår dessutom att ungdomar i dag är mer intresserade av nyheter än förr. Däremot är det inte säkert att man når den målgruppen med just en tidning.
– I dag får många människor del av samhällsinformation via sociala medier. Medan någon läser en tidning för att få reda på vad som händer i världen kanske någon annan helt enkelt lyssnar på sin favorit-youtuber.
Samtidigt vill Anna understryka hur viktigt det är att vara källkritisk.
– Det är skillnad på en tidning och någon som bara skriver sin åsikt. På Facebook och i andra sociala medier blir man så lätt bekväm. Man litar på sina vänner. Sedan tänker vi inte på att det kanske kommit från den vännens vän, som har litat på en annan vän och så vidare.
I dag kan vi få tag på nyheter från hela världen på bara några klick. Ändå anser Anna att en lokaltidning som SN är viktig.
– Mycket av det som finns att läsa på nätet är inte bearbetat på ett journalistiskt sätt. SN däremot lyfter både det positiva och det negativa. Får man inte veta vad som händer i ens närhet kan man inte heller vara med och påverka det. Och även om man snappar upp nyheter via sociala medier, SVT, eller vänner måste det finnas ett SN som gör att frågorna lyfts fram från första början.
Både SN som tidning och Anna Falk har varit relativt förskonade från hot och hat. Däremot är journalistbranschen generellt sett väldigt utsatt. Var hittar man då modet att stå för sina åsikter när det innebär sådana risker?
– I den roll som jag har måste man helt enkelt våga det, säger Anna. Är man rädd får man välja ett annat jobb. Jag tänker även på alla de människor som inte kan välja. Medan jag skulle kunna strunta i att skriva om känsliga ämnen finns det människor som till exempel inte kan välja hur de ser ut eller vem de älskar. Då kan inte jag sitta här och fega.
Min sista intervju blir verkligen en tankeställare. När det stormar i världen behövs någon som kan sätta ner foten, eller bara upplysa den lilla världen i Sörmland om den stora världen där ute. Om vi inte vet vad som händer runt omkring oss kan vi heller inte förändra något. Kanske kan det vara en förklaring till alla onda krafter som finns där ute. När alla går runt i sina egna IT-världar börjar man till slut tro mer på sina egna övertygelser än det som faktiskt är sant. Någon måste våga berätta hur verkligheten faktiskt ser ut. För hur skulle vi annars någonsin kunna skilja på lögn och sanning?