Efter segern borta mot Umeå i näst sista omgången kände både tränare och spelare mest en lättnad. En lättnad över att laget var på god väg att slingra sig ur hotet om ett nervdallrande kvalspel för att få vara kvar i ettan.
Nu när kontraktet också är kirrat är säkerligen lättnaden stor i hela klubben att säsongen är över. För säsongen 2018 blev från och med den femte omgången en problemsäsong där skador, sjukdomar, utvisningar, tänkta spetsförvärv som inte levererade blev till motgångar som staplades på varandra. Det blev aldrig lugn och ro. Det blev aldrig kontinuitet.
När hösten började var det också ett halvt nytt lag som skulle spelas samman. Att Bissarna hamnade i en negativ kvalstreckstrid är därför egentligen inte så konstigt.
Nyckeln till att kontraktet grejades var så klart segern i Umeå. Att flytta upp Enis Ahmetovic på mittfältet lagom till slutomgångarna gav också anfallsspelet en välbehövlig boost. Men jag ska erkänna att jag var väldigt orolig för att laget inte skulle greja kontraktet efter 0-5 i Sandviken.
4–0-segern över Linköping var helt i sin ordning. När Linköping inte fick någon utdelning på sin hårda press första halvan av första halvlek sinade energin. Det kan inte ha varit lätt att motivera sig i en match utan betydelse när de yttre betingelserna var bedrövliga. Grått, trist, blött, kallt och lagom till matchstart började det dessutom också att blåsa. I all sin uslighet var vädret verkligen till Bissarnas fördel.
Den centrallinje som fanns förra säsongen i mittbacken Andrew Jean-Baptiste, mittfältarna Sal Jobarteh och Dago Funes samt anfallaren Christian Kouakou lyckades klubben inte ersätta rakt av. Med dessa fyra, försvann ledarskap, rutin och en massa mål. Jonathan Grant, som var tänkt att ersätta Jean-Baptiste, spelade inte en hel match på grund av en förslitningsskada i knät. Ryo Fujii har varit helt okej som defensiv innermittfältare i Sal Jobartehs anda, men har inte alls haft Sals offensiva kvaliteter. Och det tror jag nog var förhoppningen.
Av de utländska spelarna är det bara Arun Basuljevic som varit av den kvalitet man kan begära av förvärv från andra sidan Atlanten.
Ska klubben även nästa säsong värva in så många utländska spelare får man nog sätta sig ner och analysera varför årets upplaga inte blev det klubben hoppats på. Bissarna har trots allt haft stora framgångar med sina utländska värvningar från Nordamerika med spelare som Romain Gall, Paul Torres, Ethan Gage, Jossimar Sanchez, Andrew Jean-Baptiste.
Bissarna var innan säsongen tippade som ett topp fem-lag. Och det är utan tvekan så att det finns massor av kvaliteter och utvecklingspotential i den trupp man haft i år. Problemet har varit den orutinen av division 1-spel som funnits i allt för många fötter. Bissarnas högstanivå har varit hög, men lägstanivån på tok för låg. Dessutom har dessa djupa dalar i kvalitetsras uppenbarat sig alldeles för ofta.
Nu har dock många av spelarna i truppen fått nödvändig division 1-rutin så stommen bör man göra allt för att behålla. Jag delar dock lagkapten Suad Grudas åsikt att någon mer ledartyp, gärna med rutin från spel högre upp i seriesystemet, vore det bra att få in.
Eftersom det blir cupspel redan från månadsskiftet februari/mars nästa år är det faktiskt redan lite bråttom med att bygga truppen för 2019. Nu blir det extra viktigt att runt 80-85 procent av truppen finns på plats när träningen drar igång efter nyår.