Ett bordtennisunder börjar i källaren.
100 miljoner tv-tittare i Kina såg på en sändning från en sporthall i Halmstad förra helgen. Det är lite mer oklart hur många som såg herrfinalen i lag-VM i bordtennis mellan Tyskland och Kina på svensk tv. Någon överdriven uppmärksamhet blev det inte – men det visades i alla fall pingis på tv igen – bara en sådan sak.
Senast det delades ut ett lag-guld i Sverige var 1993. Då var Sverige bäst i en av världens största sporter sett till antalet utövare – och det var knappast en tillfällighet.
I så gott som varenda skyddsrum, källare, fritidsgård fanns det ett bordtennisbord. Det gick alltid att spela pingis, men något hände med tiden. Bordtennisborden blev hyvelbänkar, världens bästa bordtennislandslag blev till sist för gamla och ingen fyllde deras skor.
Nu överträffade både det svenska damlaget och herrlaget sig själva på VM, det sistnämnda med en bronspeng. Precis sådant som kan vara en tändande gnista som får i gång ett nytt bordtennisunder? En vecka efter att plastbollarna slutat studsa i Halmstad känns det nästan som bortglömt. Bordtennis kommer knappast att visas oftare än casting på svensk tv.
Eller? När jag går förbi skolgården i centrala Nyköping räcker inte utepingisbordet till för att spela dubbel längre. De har gått över till att köra rundpingis. På redaktionen har vi sedan i höstas ett minibord som nästan slitits ut och när Nyköping Oxelösunds BTK anordnade en ungdomstävling på Rosvalla i skuggan av VM berättade de att klubben växt under de senaste åren.
Inget som var för sig bygger ett nytt bordtennisunder. Men någonstans i Sörmland tror jag att någon går ner i en källare, flyttar bort verktyg och bråte från den improviserade hyvelbänken, och börjar använda bordtennisbordet till vad det är till för igen. Och det är en början.