Bemir Brkic är ett välkänt ansikte för många ungdomar i Nyköping eftersom han har jobbat som entrévärld på ett flertal krogar i staden, men också för sitt engagemang inom lokalidrotten.
Fotbollen går som en röd tråd under hela hans uppväxt, från spontanfotboll i Brandkärr, till en lagledarroll inom IFK Nyköping och dessutom som domare i fotboll.
Men till skillnad från de flesta andra fotbollsintresserade spelade Bemir själv bara fotboll två veckor i en förening.
– Jag tröttnade direkt, säger han.
Istället växte intresset för att döma fotboll.
– Min farbror var domare och jag fick hänga med honom mycket och fastnade för det.
Bemir tycker att det är bra sätt att vara en del av sporten och uppskattar att han får åka runt och träffa nya människor hela tiden.
– Det är socialt och kul, säger han.
Samma argument använder han för att förklara tjusningen med att jobba som entrévärd - att träffa nya människor.
Som barn ville Bemir bli polis, men nu har han släppt de drömmarna. Åren på krogen har påverkat.
– Jag har sett vilket skitgöra det kan vara och vill inte utsätta mig för det, säger han.
I stället har han siktat in sig på att jobba med ungdomsproblematik i framtiden.
– Jag brinner för ungdomar och de som har problem. Jag har träffat på många utanför krogen som har det tufft, säger han.
Men framtidsdrömmarna grundar sig också i hur han själv har blivit bemött som barn i Brandkärr. Hur viktigt det är med vuxna förebilder och han hoppas själv kunna bli ett föredöme.
– När jag var liten var jag ganska stökig, säger Bemir Brkic.
När han var runt tio år drog han runt med ett litet gäng i Brankärr och stökade.
– Vi slog sönder rutor och dummades oss. I skolan var jag en riktig bråkstake, säger han.
Han tror det destruktiva beteendet handlar mycket om sysslolöshet. Utöver gatufotboll fanns det inte mycket att göra, något han tycker har förbättrats under åren.
– Vi hängde på gatan och hittade på småbus.
Den typen av beteende, som inte handlar om allvarlig kriminalitet, går att stävja relativt enkelt, enligt Bemir.
– Mer folk ute på gatan, säger han.
För hans egen del handlade det just om vuxna förebilder, speciellt i skolan, som tog tag i hans stökande.
– De fick mig att tagga ner och tog hand om mig.