Denna utskällda serie, fylld av bengaltimeouter. Serien vars lag så sällan är bra nog för att leverera i internationella cuper mot lag från så kallade B-nationer.
Som trots allt på många fronter har ett enormt publik- och mediaintresse.
Själv stod jag till slut längst fram på Curva Nordahl förra söndagen och skrek ut min glädje när Daniel Sjölund fick avsluta sin karriär med att sänka Örebro i ett superkort men succéfyllt inhopp och med gynnsammare läge hade jag kanske åkt till Hisingen i går.
In i det sista var min känsla ändå att "nej, det här kommer inte gå". Tar ett lag bara en poäng av superjumbon Trelleborg på två matcher ska laget inte ha något SM-guld. Tränaren har varit ifrågasatt och stora supporterskaror tyckte inte ens att han skulle ha nytt kontrakt. Laget som inte kunnat göra mål eller avgöra matcher mot bottenlag förlorade ändå bara tre matcher av 30 och utmanade in i det sista ett allt för starkt och stabilt mästarlag.
Är det sunt för en journalist att så tydligt ta ställning för något? Är det sunt att ha starka känslor i största allmänhet, är en möjlig motfråga. Själv har jag känt under tidigare år när jag i olika perioder antingen jobbat för, bevakat eller på plats stöttat IFK Norrköping som supporter att det är möjligt att vara mer kritiskt granskande om man är närstående och på så sätt mer insatt. Så är det definitivt inte i alla ämnen och det kan vara bra att tydligt göra skillnad på sina roller, åtminstone om man ska skriva en text...
Nåväl. Grattis då Allmänna idrottsklubben, till ert fjärde guld sedan andra världskriget började...
Silver för IFK Norrköping, det får ändå anses vara ett bevis på en bra säsong, trots allt.